Årets sista dumpstring

Var rätt spontan och blev ganska lyckad! Massor med apelsiner och annat gott. Tyvärr fick vi lämna massor eftersom vi inte hade tillräckligt med kassar trots att vi hittade en extra och en kartong i containern.
Dessutom blev det ett ovanligt tidigt dyk eftersom affärerna stängde tidigt och folk verkade upptagna av nyårsfirande så vi var hemma redan vid halv nio med våra fynd. Väldigt skönt tycker jag som brukar bli jättetrött annars.
Humöret gled upp på topp och man är ju ganska pepp på dykning för tillfället!
Det blev dock mindre kaos i vagnen med juicepressning, basilikatorkning, kolakokning och varma mackor-tillverkning. Just the way I like it! :)






Grattis på min födelsedag!

Inte för att det är kul att bli äldre direkt, men det var ganska roligt att träffa gamla vänner som jag inte träffar så ofta annars. Och jag fick en ny kamera av mina snälla föräldrar! En systemkamera! Perfekt eftersom att min gamla kamera precis gått sönder fast att jag är himla sugen på att fota lite mer igen. Yay!



Julen

Jag känner mig inte alls intresserad av julen det här året. Det är väl iofs inget ovanligt, jag har tröttnat mer och mer de senaste åren. Det känns faktiskt bara hemskt och jobbigt med all konsumtionshets i samband med firandet. Det blir i princip omöjligt att åka bil kring stan för att så många är ute och de flesta upplevs mer stressade än lyckliga.
Men jag har (i år igen) lyckats smita ifrån firandet och hoppas på en kul och lugn helg hemikring med hästarna och min käre bror på besök. Kanske lite dumpstring och ljusstöpning. Och jobba undan de där sista papperna till företaget och dra lite el i vagnen. Som en vanlig helg utan något planerat med andra ord. Skönt!

Blandade känslor

Jag börjar inlägget med en riktig vagnsbyggarlåt - Framåt tillsammans med Jordbandet. Moder jord kollektivets egna band. Himla fint och inspirerande tycker jag!

När man är i ett uppbrott såhär blir det så väldigt mycket att fundera kring. Stora och svåra frågor! Vart ska vi bo nu? Vad ska vi göra? Vilka är vi? Vad vill vi med livet egentligen?!
Jag har väldigt lätt att känna ångest och stor uppgivenhet när vi inte har något tydligt att följa! Det känns konstigt att skriva att jag inte har en aning om vad jag vill, eller ens vem jag ska göra det med. Varje gång jag känner efter längtar jag efter olika människor och var jag ska bo har jag ingen aning om alls.

Det enda jag vet är att jag vill vara närmare mina hästar och att jag vill bo i min vagn. Och det är väl tur det åtminstone. Men jag önskar att det uppenbarade sig något mer alternativ och att vi här på Tisslinge kunde bestämma hur vi ska ha det.

Vi
Men jag tror att det skulle vara spännande att bo i ett riktigt kollektiv. Åtminstone om de övriga är intresserade av att dricka te och prata om livet och vad sanning är. Hemskt svåra funderingar men ju verkligen sånt som präglar min vardag. Att bo i vagn på ett kollektiv känns dessutom som ultimat eftersom man har sitt eget krypin men sällan behöver vara helt ensam utan för det mesta kan hitta någon/några att umgås med.

Mitt i all röra...

Det mesta känns upp-och-ner här för tillfället. Det är ju lite som att någon ryckt bort mattan under våra fötter. Det är ganska tufft att precis starta företag eller plugga heltid om allting är som det brukar men den mesta tryggheten i vår vardag har rasat för tillfället. Vi letar nytt boende för oss och hästarna med ljus och lykta men som det är nu har vi ingenting på gång. Inte ens något som vi tittat på och gillat men inte fått. Det verkar inte finnas någonting som passar oss, även om vi inte har så höga krav. Alls faktiskt.
Men mitt i allt känns det så skönt att jag har vagnen. Visst river flytten upp saker, men det är inte alls detsamma som att lämna ett hus för ett annat. Vagnen har verkligen blivit min trygga punkt mitt i allt. Det är underbart att ha ett eget krypin att ta med sig!


Morby

Skogen dit vi flyttat är helt fantastisk! Vit och snötäckt ruvar den på en bomullsmjuk tystnad att rida omkring i. Över stubbar och stenar och under valv av snöklädda träd. Alla ljud blir dämpade och det känns som om världen utanför försvinner! Det finns bara vi och hästarna och ett och annat rådjur som skuttar förbi. Djurstigarna korsar våra och snirklar sig bort mellan träden. Vi har bestämt oss för att öva barbackasitsen lite nu ett tag och kajkar därför allt som oftast omkring utan både sadel och huvudlag. Hästarna frustar och njuter och känslan av frihet och lätthet är slående.

Stall vs. lösdrift

Eftersom vi inte har haft någon lösdrift på det nya stället så har vi tvingats stalla in hästarna tills vi löst det med en ligghall ute. Tråkigt men inte mycket att göra åt. Vi måste ju följa lagen och tydligen finns det flera grannar i området som brukar kolla upp gårdarna nära och anmäla om någon verkar smita. Lite löjligt känns det dock att människor tror att hästarna hellre vill stå inne i en liten låda än vara ute när det fortfarande är 10grader varmt och de har fri tillgång på foder samt gräs som växer i hagen vilket var läget när vi flyttade in. Men lag är lag.

Hästarna verkar dock inte alls imponerade av lagen. Första kvällen gick det bra att få in dem men de verkade helt förtvivlade när de insåg att vi skulle lämna dem i boxarna. I den stunden var det lätt att känna sig som en hemsk förrädare. De kan verkligen inte förstå varför de måste vara ensamma i varsin liten trång box när det finns en hel hage utanför!

Ofta upplever man hästar annars vara ganska nöjda med att få komma in och kissa i halm och äta lite kraftfoder, även om de inte nödvändigtvis alltid vill stå kvar i boxen hela natten. De flesta är vana sedan de var små att det är så och hästar är vanedjur, de vill att man ska följa rutinerna och att inget ska ändras för mycket. Både Firouzeh och Sapone har ju tidigare stått på stall och det har egentligen inte varit något problem rent psykiskt, mer bara lett till svullna ben och stelare hästar.

Men nu hade de alltså bestämt sig för att de var utedjur. De ville hålla ihop sin flock och inte stå stilla inne hela natten och stirra på en vägg. Följande kvällar fick vi hämta dem längst bort i hagen och släpa in dem. Andra kvällen fick vi inte ens tag på Karins unghäst förrän vi var vid grinden med de andra och han insåg att han ville följa flocken.

Jag grät när vi kom hem. Och innan vi åkte. Klumpen i magen ville inte försvinna. Kände mig så himla maktlös! Första veckan på stall var väldigt påfrestande för oss alla tror jag.

Nu har de stått på stall i tre veckor, och även om det inte är poppis (vi får fortfarande hämta dem längst bort i hagen) så verkar det som mer ok. Ingen av dem gillar att vara i boxarna men de är inte hysteriska längre i alla fall. Dessutom har vi fått låna en container av min far över vintern så det ska inte vara såhär för evigt, utan som tur är verkar en bättre lösning vara inom räckhåll. Vi kommer igen!

Bild från sista dagen på Tisslinge på mig och min lilla favorithäst :)

Det blir inte alltid som man tänkt sig....


Det var ju bestämt att vi skulle bo kvar på Tisslinge tills Karin pluggat klart (2,5 år till) och därför hade vi ju grävt grönsaksland, snickrat på uthus och lagt tegel på parkeringen.
Liite ångest över det har jag haft, eftersom jag faktiskt gillar att vara på väg. Det känns lite jobbigt att hänga kvar på samma ställe för länge. Varför vet jag egentligen inte, jag är väl en orolig själ eller nåt.
Men, på grund av lite ändrade omständigheter så bestämde vi oss hastigt för att flytta ändå. Först hästarna, eftersom vi inte har någon annan stans att flytta där vi alla kan vara tillsammans. Ganska otroligt ändå att vi lyckades hitta något nytt till dem på en vecka.

Det blev en gård 3,3 km bort från oss, där de tidigare haft travhästar men nu har det tomt. Otroligt lyxigt med ett "eget" stall på 15 boxar och väldigt fina hagar till hästarna.
Tyvärr finns där ingen lösdrift än så vi får ha dem installade på natten, vilket har varit väldigt tråkigt. Tanken är dock att vi ska försöka ordna en lösdrift så fort som möjligt.

Förra helgen var det så dags att rida över hästarna till sitt nya hem och trots lerigt och regntungt väder var stämningen på topp! Världens bästa Erik var med och hjälpte till att bära och ta lite kort. :)




Varför?

Varför verkar så många ha så stora problem med att en del är eller beter sig annorlunda än normen? Varför verkar de bli så otroligt störda av det? Jag förstår verkligen inte det!
Så länge man är snäll och vänlig och gör sitt bästa så tycker jag faktiskt att man får vara precis som man vill. Det är ju bara bra om alla inte är helt lika och vill samma saker! Men överallt möts man av detta enorma motstånd! Ibland är det så svårt att förstå varför det skulle vara befogat. Det är verkligen synd att så många verkar känna sig trängda eller störda av allt som inte följer normen, och det är verkligen obehagligt hur vassa taggar de plötsligt får utåt.
Hur ska vi kunna få fred på vår jord om många är så rädda för sådant som är annorlunda att de reagerar offensivt och aggresivt?!

Plötsligt så var vintern här

Och även om den till viss del är kall, mörk och hemsk så är den väldigt vacker... Och min lilla vagn ser väldigt hemtrevlig ut att komma hem till när det ryker ur skorstenen. :)




Vagnmys

Jag hängde in min hängmatte-gungstol (eller vad den nu kan tänkas heta?) framför spisen. Perfekt att sitta i medan man väntar på att det blir varmt, det är ju där det blir varmt först. :) Antingen kan man sitta med fötterna på spisen och värma sig eller med ryggen mot spisen och kolla på film på datorn om man ställer den på köksbänken. Perfekt!
Däremot blir det trångt att gå förbi om man är två, men än så länge bor ju bara jag i vagnen och om någon mindre fyrbenting skulle flytta in så lär den komma förbi ändå. Eller ligga och mysa i mitt knä.
Att sitta och fixa med papper till företaget funkar också bra där. Varmt och skönt och dessutom blir man inte trött på att sitta på samma sätt som i en vanlig stol.
Perfekt att den går att plocka upp och ner, som ett vardagsrum man enkelt trollar bort när det inte används. Gungan är verkligen toppen!



Dagens hästträning

Idag verkade jag lilla Falanghina. Nemas problemas för hon var jätteduktig på att stå och lyfta benen. Glömde tyvärr av att ta bilder, får verkligen skärpa mig med det! Det är i alla fall skönt nu för både ben och hovar att det frusit till lite och inte är så vansinnigt lerigt.
Sedan tränade vi lite ikea-kasse. Hon är ju lite osäker för sadel och täcken på ryggen, hon måste ha blivit skrämd på något vis för det är inte riktigt borta än, så därför tänkte jag att det kunde vara bra. Trots prasslandet var det dock inga som helst problem att ha kassen varken på rumpan eller huvudet. Toppen!



Firouzeh och jag red i halsrem på ängen. Jag hade tagit med tränset över axeln ifall jag skulle behöva tydligare signaler till huvudet, men nej! Det kändes jättebra! Trots att vi inte red ut först som jag gjort de senaste gångerna vi tränat så kändes hon avslappnad och fin. Hon blir väldigt nöjd med den större frihet hon får utan huvudlag och frustade gång på gång under passet. Jag märker också att hon blir piggare och mer uppmärksam när vi kommer till ängen, hon vet att hon ska få jobba och göra roliga klurigheter! Till skillnad från förut när hon mest tyckte det var jobbigt och inte alls blev glad över dressyrträningar.

Gäsp matte!

Sedan verkade jag hennes bakhovar. Framhovarna har jag lite experimentplaner på. Vi får se hur det går med det. Nu blir det att göra fakturamallar till företaget... Puh.

Höst


En av de bästa sakerna med hösten är dimman och en av de värsta är leran. I helgen hade vi bägge delarna. :)

Jag och lillhästen och skog :)

Fin bild, tycker jag :)

Tokiga finhästen!


Storhästen

Det märks plötsligt tydligt att Firouzeh är den trygga storhästen. Jag litar ju verkligen på henne att hon klarar ut alla situationer och behöver inte alls vara lika uppmärksam på lastbilar eller svår terräng. Det märks att hon växer lite av att ha med lillhästen på släp, vi ska lära henne allt vi kan ju! Och när vi sedan inte har med henne känns det som om vi är så lätta! Inga problem att trava över kalhygget eller hoppa stora bäcken i skogen, inget snöre att hålla koll på och ingen att vänta på. Vi kan ju stigarna och stockarna så det är bara att tuffa på!
Efter skogsturen testade jag galoppen på ängen och oj vad hon kändes fin! Mycket finare än på länge. Det är tydligt att det hjälper med ordentlig uppvärmning. Nu ska vi minsann träna!
Det är konstigt att bilderna aldrig känns lika magiska som den verkliga stunden...


Fröken Falanghina innan morgonens ridtur :)


Tyvärr glömde jag fota när jag red. Tänkte på annat. Det var första gången jag red henne själv i skogen, men det gick bra. Ungefär som att tömköra, eftersom det förväntas av henne att gå först och att hon plötsligt är ensam på marken. Lite vingligt och ovant förstås när man är utan flocken och någon gång gnäggade hon efter de andra. Men jag är nöjd, hon är väldigt sansad och trygg i sig själv ändå. Att klättra omkring i vår lilla skog är nog en perfekt början på att vara ute ensam och knalla. Sedan kanske vi kan avancera till att gå över vägen till travbanan eller rida snirklar på ängen.
Mitt favoritsätt att lära unghästarna att svänga och följa ryttaren är att rida omkring bland träd, stenar och rötter. Då har de annat att koncentrera sig på istället för att fundera över vad som betyder vad och varför de ska svänga. Bäst är förstås om man har sällskap och alla går åt samma håll men lite egna vägar, men har man inget får det fungera ändå.
Duktiga hästen!

Besök i Kungliga Hufvudstaden

Ja, idag var jag som sagt i den kungliga hufvudstaden på visit för att leverera ett viktigt dokument åt min far. På 08:09-tåget såg jag nog ut som den minst viktiga personen ombord när jag satt med uppdragna knän och stickade på ett par sockar, men inombords kände jag mig väldigt viktig bland alla iPhone-knappande kostymnissar.

Väl framme var mina främsta iaktagelser att ingen annan hade leriga kängor och att de flesta verkade ha hemskt bråttom! Jag höll på att krocka med två olika personer och jag blev nästan överkörd av en cykel!
Det kändes som länge sedan jag vandrade omkring på så pass civiliserad mark och det var faktiskt ganska upprymmande. Själv kände jag mig ju inte stressad, däremot var det ganska skönt i det fina vädret.
När dokumentet var lämnat beslöt jag mig för att vandra förbi hovslagargatan, vilken jag sett på kartan. Till min besvikelse var det dock inget särskilt med den, utom ett rött ganska fint hus, men varken hästar, tänger eller städ fanns att beskåda.


Ett stenkast därifrån såg jag däremot två ståtliga springare, om än lite stela.




Men hovvården på dessa var nog tyvärr eftersatt. Det här är i alla fall vad jag kallar en lång hov, och det ser inte ut som den är kratsad på ett tag...




Aja, hufvudstaden i all ära, men jag traskade tillbaka till tåget och åkte hem till leran igen. Och hästarna. Och punkan på mitt bildäck. Och min rökiga vagn. Och livet på landet. Det är ju där jag trivs bäst!

God morgon världen!

Solen skiner och det är frost utanför och på rutan. Jag vaknade av mig själv i morse och kände mig sugen på att gå upp trots att det var betydligt kallare i vagnen än igår kväll. Men nu puttrar brasan trivsamt i spisen och jag äter gröt (också lagad på spisen) iklädd långkalsonger och en ylletröja över nattlinnet. Internet funkar för en gångs skull i vagnen, om det får fortsätta så vore det väldigt praktiskt.
En kopp te nu bara så ska jag cykla iväg till hästarna och se om dom, jag har inget jobb idag förrän i eftermiddag.
Kanske, kanske håller jag på att bli glad igen? Jag mår mycket bättre än på länge!


Det bästa med kylan...

...måste vara att den åtminstone är vacker att titta på. Till och med vår parkering kan vara fin med rätt ljus och temperatur... :)


Kattbesök..

Så går det om man har en vedspis och en säng med massor av kuddar och utsikt åt två håll. :)

Lisen

En schysst söndagsmorgon...



Morgonsol

<3

Vyn från min säng

Det ryker in lite, men vad fasen! Jag har en spis! Jag har värme! Jag kan laga mat "på riktigt" äntligen! :)


Hästarna

Kärlek på dom!



Snö

Första snön har kommit, och jag har vinterångest deluxe! Det är ju så vansinnigt kallt överallt och det blir ju så mörkt så fort. Det verkar inte hjälpa hur mycket kläder jag än tar på mig, så länge jag inte står mitt framför en eld eller ligger nerbäddad (och iklädd sockar!) på fårskinnsfäll med duntäcke och två extrafiltar så fryser jag så att jag får ont för att jag spänner mig så. Och tyvärr verkar humöret sjunka med vädret. En våg av stresskänslor har som svept in över mig. Jag måste täta mina fönster. Jag måste bygga färdigt min veranda. Jag måste få till ett skydd för veden. Jag måste gräva färdigt i min trädgård. Åh!

Några som har det ordnat är i alla fall hästarna. Som vanligt kommer dom först. :) Fri tillgång har dom fått på jättefint hösilage och nu när det är fruset i hagen blir de inte ens kladdiga om fötterna. Dessutom har Firouzeh fått ett nytt fint täcke med lite lite foder i som hon får ha när det är pissväder. Känns faktiskt väldigt bra, jag är lite orolig annars för hennes rygg. Men nu när jag passat vädret och provat täcket så ömmar hon ingenting när man klämmer. Förmodligen har ridningen, massagen och allt liniment gjort sitt till också. :)


Hösttider är svamptider

Alla som känner mig och Karin vet att vi är lite tokiga i kantareller. Så när vädret äntligen var soligt blev det planerade vi snabbt in en liten svamptur. Liten var i alla fall tanken att den skulle vara... Vi hittade en jättefin ny stig som vi bara var tvungna att följa och se vart den tog vägen och dessutom hur mycket svamp som helst! Det var sådär så att vi fick rida förbi massor som vi inte kunde få med oss och ångra att vi inte hade fler kassar. Till och med våra fantastiska hästar som brukar ha gott om tålamod, och kunna tugga i sig en del blåbärsris under svampplockningen, tröttnade lite en stund och tänkte lite diskret rymma hem.
Och när kassarna var fyllda visade det sig vara längre hem än vad vi trott, vi red ut strax efter 9 och var inte hemma förrän vid 4-tiden! Men då är ju hästarna ordentligt motionerade iaf... Och dom verkar orka hur mycket som helst, Firouzeh var pigg och glad hela vägen. Lite hungriga bara, så det blev lite hästmats-pauser under färden.

Min fina häst, lastad med svampkassar :)

Gullehästarna, om Firouzeh får vill hon gärna stå nära Sapone, men det får hon oftast bara om vi är iväg en bit hemifrån. Desto nöjdare blir hon då.. :)

In action :) Färggladast på vägarna är vi i alla fall. Bra, så vi syns!




Vad tror ni döljer sig under den här presseningen?

:D

Söndag

Tömkörningspromenad med Lill-hästen i regnet. Mys!

Drömmen om en cirkusvagn

Jag hade ju tänkt att jag skulle dokumentera mitt bygge lite bättre här på bloggen. Skriva om hur jag gjort och varför hela tiden, och kanske kunna få tips av andra. Nu har det inte blivit så mycket av det, för mitt irl-liv har varit för rörigt och tagit för mycket plats. Både bra och dåligt kanske. Men jag ska försöka skärpa till mig och skriva lite mer om de momenten som är kvar, och sen får cyberspace nöja sig med att det här är en blogg om att bo i vagn, och det är inte så illa det heller!

Min spis har anlänt!

Så vacker den är där den står utanför vagnen i solen... Bilden blev dessutom lite drömsk i sin framtoning eftersom kameralinsen kantades av det tjockare slagets imma som jag försökte torka bort med min yletröja men det lyckades inte hela vägen runt. ^^


Om ljud i samhället

Tydligen är det på förslag att man ska låta en del moskéer i Sverige (eller är det kanske bara någon?) att ha böneutrop ibland. Läste ett inlägg här om det som väckte lite känslor.
Skribenten tycker att förslaget borde röstas ner och att alla borde sänka ljudvolymen i samhället istället och visa mer hänsyn eftersom alla ljud stör.

Jag förstår hur hon tänker, de flesta gillar sina egenvalda ljud bäst och tycker att alla andra borde dra ner på volymen. Men, snälla, det verkar som att så himla många glömmer att vi lever här på jorden tillsammans! Vi är inte ensamma, inte ens lite! Och alla låter, så gott som hela tiden. Att tysta ner allt och alla känns jobbigt och krystat och gör att samhället blir ganska stelt och opersonligt tycker jag.
Givetvis kan inte alla föra okontrollerat mycket ljud hela tiden, men eftersom de flesta levande varelser inte mår bra av sådant oväsen så löser det problemet sig självt.
Att man ska visa hänsyn till sina grannar när man bor i lägenhet är lite av samma sak, det ska man absolut, men om man bor i lägenhet ska man nog också vara beredd att man kan höra andra - man delar för tusan hus med ganska många andra människor! Att många har svårt att sova om det inte är knäpptyst omkring dem känns tyvärr lite bortskämt och beror förmodligen på att vi lever lite för skyddade för vårt eget bästa ibland.

För att gå tillbaka till moskéernas utrop så tycker jag inte det är några problem. De skulle väl inte få ropa varje dag eller hela tiden och det handlar ju varken om konstiga tider eller långa stunder. Så länge de inte ropar ut otrevliga eller elaka budskap tycker jag det är bra att höra att människor engagerar sig i olika saker. Det är trevligare än alla buss och billjud som de flesta räknar till vardag, dygnet runt.

Ny häst!



Falanghina, sto född 2009 på Yxtaholm, Prinsens Araber e. Gwarant u. Farza

Familjen växer, åtminstone tillfälligt :) Lilla Frallan är nämligen min träningshäst ett litet tag framöver och alltså en del av flocken. Hittills verkar hon trivas och har varit väldigt lugn ända sen hon kom. :)


Just nu

Mitt liv är lite i allmänhet kaos. Vagnen är inte färdig, varken kök eller badrum, jag har haft så mycket annat! Firouzeh är inte riktigt frisk och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mitt liv. Jag vet inte riktigt hur jag känner eller tycker för flera olika företeelser i min vardag. Jag försöker starta ett eget företag, läskigt!

Men det finns sånt som gör att jag ändå orkar. Viktigast är min alldeles underbara häst förstås, men även min bror, övriga i kollektivet och någon/några vänner till. Och såna där enkla saker lite här och där, som att vakna och titta ut genom mitt köksfönster en dag när vädret är fint. Titta på marken jag har att bruka, det känns så fint!
(Ursäkta om jag låter kliché...)


Vad praktiskt det vore om hästar kunde tala, och berätta vad som var fel med dem! I jakten på bättre hälsa och välmående tog vi ut en equiterapeut härom dagen. Efter en snabb blick på Firouzeh och en klapp på manken slog hon fast att Lilla F var försurad i hela kroppen och därför vätskefylld och alltså egenligen inte alls överviktig. Det skulle göra att njurarna och kroppens övriga "rensnings-system" var upptaget och inte klarade av att tex forsla bort mjölksyra från musklerna och det skulle vara därför hon inte orkar några längre jobb och därför hon är så stel och spänd i bakdelen.

Det som skulle hjälpa var om jag gav henne några dyra homeopat-medel som hon inte kunde tala om vad de innehöll och sedan ett par örter (nypon och snärjmåra). Sedan skulle vi ringa ut henne igen.

Jag har ingenting emot att ge min häst örter för att hon ska bli bra, jag tycker tvärtom att det är toppen om det kunde fungera! Det känns rent spontant som roligare än veterinärmedicin att ha och göra med och det senare har ju även visat sig att inte fungera. Däremot har jag svårt att tro att homeopatikan är det enda som hjälper mot försurningen i kroppen och dessutom känns det väldigt illa att ge henne något dyrt utan innehållsförteckning som ingen kan förklara varför hon ska få.

Jag bestämde mig för att det måste finnas fler vägar! Jag tror absolut att vi är något på spåret när vi tror att matsmältningen och ämnesomsättningen är kaos och att hon är surare i kroppen, så det måste vi jobba med! Nu har jag ältat det med Karin, som läser till agronom och flera andra vänner vilka en av dem frågat sin veterinär om det.
Tydligen kan man inte bli sur i kroppen "på riktigt", för då dör man, men om man äter mycket surt kan kroppens system bli överbelastat och jobba så mycket med att ta hand om det sura att den inte hinner med något annat (inte transportera bort mjölksyra, inte ta upp olika näringsämnen osv). Därför måste man se till att hon äter mera basiska saker för att hjälpa kroppen att komma i balans igen.
Dessutom är det förmodligen, som alltid, bättre om hon rör på sig! Mycket lågintensiv träning är det som gäller och som tu är var ju det vad vi ändå planerat. 

 Men ett stort dilemma när det gäller lösdriftshästar är att ändra på kosten, hästarna står ju inte i en ensam box halva dygnet utan delar hela tiden utrymme med de andra hästarna (vilket är toppen, förutom om de har olika foderbehov). Min häst borde inte äta hösilage, men det är vad vi har att tillgå och för de andra hästarna är detta inget problem. Eftersom jag inte vill flytta härifrån av många olika anledningar tänkte vi oss därför försöka fodra upp pH-värdet på annat vis, ev. med halm, lucern och olika örter, kanske bikarbonat? Ska läsa på och leta lite mer så får vi se vad vi kan åstadkomma.

Jag gör ju vad som helst för dig!

Vad mina kvällar består av:

Rensa nypon! En ganska tidskrävande syssla eftersom man måste sitta och skära itu varenda nypon och tömma det på kärnor...


Det här med sadling

Jag läste nyss Svenska Ridsportförbundets tidning "Häst och Ryttare". På många vis en helt ok tidning där ridsportförbundet informerar lite om vad som händer i sporten och det är ju alltid intressant att veta. Men som vanligt finns det mycket att tänka och tycka om både ridsportförbundets fokus och resten av tidningens innehåll. Det som jag fastnade på idag var det här med sadling.

Det verkar som om alla ryttare idag är övertygade om att sadeln ska ligga på hästens bogar. Det spelar ingen roll om repotaget handlar om en liten ridskola någonstans, tävlande ungdomsryttare eller elitryttare så störs jag av sadlingen.
För mig känns det väldigt svårt att ta tips kring ridningen på allvar om den som utdelar dem sitter på hästens manke. Vad är poängen med att rida hästen så att den flyttar vikt från framdelen till bakdelen om man tänker lägga så mycket av sin egen vikt så långt fram som möjligt? Det verkar onödigt att försvåra något som för de flesta kräver ganska stor ansträngning ändå.
Jag har också svårt att förstå varför man avlar fram hästar med så stort steg som möjligt och sedan spänner fast bogarna under en sadel så att hästen ändå får svårt att visa rörelserna.
Att sadla korrekt, det vill säga lägga sadeln bakom hästens bogblad, gör både att ridningen blir enklare och hästens steg vackrare! Om sadeln ändå glider fram under ridpasset så finns det svanskappor att använda som håller dem bak, men någon sådan är det ytterst sällan man ser! Förmodligen måste dessa ryttare tro att det är bra att sitta strax bakom hästens öron, även om det är en mil till svansen? Hm. Kanske jag borde skriva en insändare...

Morgonstund

har guld i mun, sägs det ju, och ibland stämmer det verkligen. Det är underbart att bo på landet! Att vakna och titta ut på solen som lyser över odlingslådorna, hallonbuskarna och det daggiga gräset. Kärlek!


Söndags-syssla

Som tur var blev det fint söndagsväder, eftersom vi hade planerat att rida långt. Vi hade sett ut en ny väg på kartan som vi trodde skulle ta oss 5h att ta oss runt. Dock blev det "bara" 4,5h eftersom vi var snabbare än vi trodde. Alla hästarna fick följa med, Pan som handhäst. Det är himla roligt att vara ute hela "familjen", de flesta vi möter hälsar glatt och vi rider förbi så många vackra landskap och gårdar och djur. På mitten fick vi groomning av Alex och Märta också som kom med äpplen och vatten till hästarna och te, mackor och tomater (från växthuset) till oss. Underbart! Tyvärr glömde jag att fota den fina lilla skogsvägen med gräs i mitten som turen till största del bestod av. Nästa gång...


Paus

Jag och Firouzeh gick först hela bortvägen, men Karins hästar har alltid mest bråttom hem så då hamnade vi bakom. Ganska bra att dela på det. ^^

Skördetid


En del av min första skörd på Tisslinge. :) Himlans fina grönsaker även om de är satta alldeles för sent så att man inte trodde de skulle hinna upp. Jättegoda var de också och jag längtar redan till nästa år då vagnen kommer stå här hela våren/sommaren så att jag förhoppningsvis kommer att odla massor av mer saker.

Jag och bror min lyckades hitta en gammal konserveringsapparat på loppis och provade den genast. Vi konserverade grönsakerna ovan, äppelmos och plommonmarmelad som ett litet test. Det var inte alls svårt så i framtiden planerar jag att konservera massor! Jättefina blev burkarna också.
Jag måste dock hitta på något smart sätt att förvara dem, jordkällare skulle vara ultimat men just nu och här har jag ju ingen. Inne i vagnen är egentligen för varmt för dem i längden tror jag. Kanske att jag skulle gräva en grop bara eller prova ha dem i en isolerad trälåda under vagnen. Någon som har en idé?

Våra första egna konserver! Glädje!