Jao

Tur att de är så himla små och söta och busiga och att man blir så glad när de far runt som yrväder!

Hm

Jag tror jag vet vilka små marodörer jag inte ska be om hjälp med att plantera frön!

Gissa djuret

Jag och broren var på upptäcksfärd i stora världen och letade diverse roligheter när de här märkliga djuren plötsligt dök upp bredvid vägen. Utanför Västerås. Ingen av oss har sett något sådant tidigare och vi radade snabbt upp en massa arter det inte kunde vara. För stora för att vara rådjur, för små för att vara älgar, definitivt inte hästar och inte vildsvin... :P

Är det någon som vet vad det är för djur?

Mina fina hästar

Ensamhetsträning

Idag var vädret helt fantastiskt! Sol, blå himmel och massor av underbart vacker dimma som täckte landskapet. Om man bortser från kylan (-12grader) så var det väldigt likt vädret på Kanarieöarna, vilket påminde mig om min växande längtan efter att flytta till varmare breddgrader.

Jag känner att jag har skrivit lite lite om Falanghinas träning på sistone. Ridningen (i skritt och trav) fungerar bra när vi rider tillsammans och hon sköter sig jättefint som handhäst. Något hon däremot har haft svårt med är att vara ensam. Hon kan bli alldeles förtvivlad över att behöva gå ifrån de andra hästarna och avskyr att bli lämnad ensam i stallet en liten stund då och då.
Så vi tänkte börja träna på det där med ensamhet hon och jag. Vi var ute och tömkörde en sväng idag på förmiddagen, för andra gången, och hon skötte sig fint med tanke på omständigheterna tycker jag. Hon ville vända någon gång i början och hon skyndade lite på hemvägen men det var mycket bättre än gången innan.
Hon är egentligen en ganska trygg häst och är inte särskilt rädd för "konstiga saker" som man kan gå förbi. Men det är klart att allt blir mer på allvar när man är ensam ute och ska gå först.
När vi kom tillbaka lät jag henne göra det tråkigaste hon vet en stund (stå i stallet och äta kraftfoder (egentligen inte riktigt kraftfoder utan lusern)), istället för det roligaste (springa ut i hagen till kompisarna). Jag tänker att hon kanske får mindre bråttom hem om hon vet att det är matdags innan hon får komma till de andra i hagen igen.

When nothing goes right - go left!

Jag var ju säker på att vi behövde tuffa till oss och vara bestämda och rida dressyr med bett och stöd på tygeln och så vidare. Mest för att jag tänkte att det skulle vara bra för vår kommunikation och bra rent fysiskt för Firouzeh. Hon var ju dock av en lite annan åsikt och tjurade som tusan över träningen. Efter att har varit ledsen och uppgiven och sur och arg och allt annat man gärna går igenom innan man sansar sig så insåg jag att jag kanske valt fel metod för stunden helt enkelt. Så vi plockade av tränset igen och provade det helt enkelt. Det gick mycket bättre genast!

Kanske för att jag verkligen måste skärpa mig och göra rätt för att något ska hända, och för att jag inte kan störa hennes balans lika illa om jag inte hänger hit och dit i tyglarna. Jag vet inte. Men jag vet att om min lilla lurvboll är nöjd så är jag, vi lägger tränset på hyllan ännu ett litet tag. Det får vara så. Viktigast är att vi är vänner! 

Lite dumpstringsinspiration

från förra veckan. Petflaskorna längst bak till vänster innehåller apelsinjuice som vi pressat sedan vi kom hem. Pallade inte lägga upp kvällens fynd för någon bild tyvärr, men hittade bland annat morötter, kryddor, massor av apelsiner och massor av jordgubbar. :)
Något jag reflekterade över (igen) är hur rent och fint det känns i containern när det är -12grader. Ju kallare desto mindre kladd!

Jag är så trött på vintern!

Jag vill kunna gå ut utan tjocka kläder och utan att frysa!
Jag vill kunna äta frukost ute och känna hur solen värmer mitt ansikte!
Jag vill gå barfota och känna det första gräset mot mina tår!
Jag vill borsta bort all tjock dammig vinterpäls från pållarna!
Jag vill kunna dra av skor och broddar utan att vara rädd för halka!
Jag vill peta ner frön i solvarm jord!
Jag vill kunna cykla på barmark!
Jag vill kunna rida långt utan att frysa om fötterna!
Jag vill att bäcken i hästhagen ska börja rinna igen!
Jag vill se hästarnas glädje över det första gräset!
Jag vill se vårblommorna blygsamt titta fram i huskanterna!

GE MIG VÅR!!

Sånt man inte alltid tänker på

Jag tycker ofta det kan vara himla givande att prata med personer utanför hästvärlden om hästar. Många gånger pratar jag hellre med en nyfiken oinvigd än en framgångsrik tävlingsryttare om man befinner sig i en "civil" situation där man har bägge möjligheterna (tex en middag eller nån annan social sammankomst). Anledningen är att de ofta kommer med så bra frågor som gör att man måste fundera ut varför man tycker eller agerar som man gör. Mycket nyttigt!

Mer erfarna ryttare tenderar ofta att falla in på det invanda och mycket tydliga spåret i hästvärlden som går ut på att härma de som har "kommit längre" helt utan att ifrågasätta varför de gör ditten eller datten. Säger man att man skjuter pilbåge från häst, rider barfotahäst, eller rider i trafik med endast halsrem på hästen brukar de också göra stora ögon och sedan antingen försöka tala en till rätta eller undvika ämnet.

Tyvärr gör ovannämnda anledningar ofta att man drar öronen åt sig snarare än blir glad när vänliga släktingar eller bekanta glatt upplyser en om att det kommer att komma fler som delar ens intresse. Synd att hästvärlden är så uppdelad tycker jag.

Skomakarens barn

Idag drog jag av Firouzehs flappskor för att lägga om dem en sista gång (förhoppningsvis) för den här vintern. Det borde jag nog ha gjort tidigare. Det är lite sorgligt hur man (jag) ibland prioriterar bort mig själv och mina närmaste till förmån för jobb och saker jag lovat andra.

Jag får väl ta det här som ytterligare ett bevis på att hästar egentligen ska gå barfota. Hovarna såg verkligen hemska ut. Jättelånga, höga hemska trakter, massor av röta i strålen som också såg helt förstörd ut. Buhu, jag känner mig fruktansvärd!

Jag verkade ner henne en del såklart men låter henne nog gå utan skor åtminstone ett par dagar nu. Stod i valet och kvalet med gråten i halsen, men vi får halka lite nu ett tag. Förmodligen spikar jag på flappsen ett tag till när det töar dock. Halkan är också fruktansvärd på sitt vis och man riskerar både fläkskador om hästen ramlar och en massa muskelspänningar av att den behöver gå och spänna sig. 

Det verkade dock som om hon var nöjd med att slippa skorna, och jag antar att det är lite likt när vi äntligen kan gå utan skor på våren, det är ju underbart! Jag hoppas att hon ska klara isen, men hon har alltid varit väldigt säker på foten och har aldrig tidigare i sitt sjuåriga liv gått skodd över en vinter. ÅH vad jag längtar till våren!! !

Att känna sig så liten så att man inte syns

Min mormor är ledsen om nätterna när hon ligger på sjukhuset. Jag tolkar det som om hon känner sig rädd och ensam och som om hon har tappat kontrollen över sitt liv.

Sjukhuspersonalen tolkar det som att hon är paranoid och upprörd och svår att tala med. De löser det hela med att ge henne lugnande, och tydligen upplever de en positiv effekt av det.


Alla har vi väl någon gång sovit över hos en vän. Speciellt när man var liten kunde det ju hända att man vaknade först av alla eller kanske till och med mitt i natten. Då låg man där och visste inte riktigt vad man skulle göra. Om man kunde väcka den andra eller inte? Jag upplever/upplevde i alla fall dessa stunder som väldigt jobbiga och när man ligger där helt ensam i en främmande miljö och tror att man förväntas vara knäpptyst så är det lätt att man börjar tänka på sådant man mår dåligt av. Jag kan inte förklara varför så jag hoppas att ni känner igen känslan. Det är som om ensamheten förstärks av att man omges av sovande människor som man inte "får" prata med eller vara nära.

Jag inbillar att min mormors känslor skulle kunna vara av liknande slag, och som jag upplever det är det faktiskt inte konstigt att hon är orolig. När alla man tycker om och är van att ha en varm relation med plötsligt bara är spydiga och inte tar en på allvar är det klart att man känner sig ensam!

En av min mormors favoritsysslor nu när hon inte kan vara ute och gå, cykla, plocka svamp, åka skridskor, bada i sjön, titta på fåglar och ovanliga växter, resa till nya spännande platser och annat sådant mer fysiskt hon gillar är att ligga på sin säng och lyssna på radio. Perfekt tänker jag, hon kanske kunde ha en radio på sjukhuset?
När jag var där visade det sig att hon hade en radio, en sådan man lägger under kudden, men tyvärr var det glapp i sladden på den så att den fungerade inte för min mormor att lyssna på. Jag pratade om saken med tre olika sjuksköterskor vilka varken tog mitt resonemang på allvar eller försökte hjälpa till med att leta efter en ny sladd.

Vad är det för miljö vi skapat oss? Jag tycker att det var en strålande idé med radion, då kan min mormor lyssna på spännande program och musik hela natten istället för att behöva fundera över svårigheter som lätt dyker upp i huvudet. Varför skulle det göra något om hon var vaken på natten liksom, hon ligger ju ändå i sängen hela dagen och kan slumra till lite när hon vill.
Nej, då tycker de det är bättre att ge henne lugnande. GAH!

Nya små vagnsvänner

Efter mycket velande från min sida så har två nya små fyrbenta vänner flyttat in i cirkusvagnen. Lurviga och lena i pälsen, med blanka ögon, nyfikna nosar och små små tassar som kittlar mysigt när de springer på min arm eller genomsöker handen efter godsaker.

Dom gillar att kramas, leka och busa. Äta färsk frukt och annan vegan-mat och att undersöka nya spännande saker. Dom är snabba som tusan, och lite blyga för människor än så länge. När de brottas med varandra har de dock inga hämningar! De far runt som jag vet inte vad och piper högljutt emellanåt.

Jag tycker om dom. Mer än jag trodde till och med. Det är väldigt trevligt att ha sällskap dessutom.

Mina tvivel kring rumskamraterna beror på att jag inte är helt positiv till att ha ”bur-djur”. Jag får nog ta och skriva ett mer utförlig inlägg om det senare.

Prestationsångest

Jag och Firouzeh har aldrig varit några stjärnor på dressyrbanan. Vi har helt enkelt inte hållit på med så mycket sådant. Tävlingsdressyr intresserar oss inte alls och för mig blir det väldigt lätt en massa prestationsångest inblandat när man ska rida på bana.

I skogen är vi kungar! Vi kan ta oss över vilket kalhygge som helst och tränga igenom alla sorters tät skog. Vi hoppar bäckar och plumsar igenom vattenpölar. Vi kan rida långt, vi fixar all trafik (förutom att det är så tråkigt att alltid gå på höger sida..) och vi myser bägge av fikapauser och svampplockning. Det är sådant jag försöker påminna mig om när vi slängtravar omkring och försöker få till en endaste galoppfattning i hagen där vi övar dressyr.

Både jag och Firouzeh är ganska lata och tjuriga till vår natur och när det blir jobbigt eller svårt, som det lätt blir ibland när man försöker lära sig nya saker, så slår vi bägge helst ifrån oss. Det går dock bättre när man tänker positivt har jag märkt, och även om det ofta är svårt så har vi faktiskt kommit en liten bit på väg.

När Erik var här med kameran i helgen skulle han fota lite så att jag kunde titta på bilderna när vi kom hem så kröp självklart prestationsångesten fram. Det vore så roligt med några bra bilder... Tyvärr blev det inte alls många bra bilder, så klart, men det är alltid nyttigt att se sig själv och kanske hitta något konstruktivt att tänka på och förbättra.

Vi tänker inte ge upp! Vi ska ta mig tusan lära oss knepen. Min lilla lurvboll och jag.

Det blir ju förstås extra tufft i alla djup snö...

Jag och Falanghina övar trav :)

Rätten att andas

Vad som är ett "bra liv" för någon, människa eller djur, är en väldigt svår filosofisk fråga tycker jag. Vad vi behöver för att må bra och trivas varierar naturligtvis efter art och individ. Det är svårt att generalisera. Men vissa grundpelare kan man nog samsas om ändå, som bra luft att andas och rent vatten att dricka. Det behöver åtminstone alla (landlevande) djurarter jag känner till.

Det gör mig så ledsen hur människan ser på andra arter. En vän till mig som läser om husdjur på universitetet hade varit med sin kurs och hälsat på i ett svinstall. Jag känner till stället och vet att det är ett nybyggt miljonprojekt som bara varit igång något år eller så. Hen hade upplevt att luften därinne var så dålig att hen kände sig tvungen att gå ut en stund under visningen.

Jag blir hemskt upprörd av det! Att hen försökte släta över det hela med att grisarna inte lever så länge och att vi inte kräver någon fysisk prestation av dem gör mig nästan ännu argare! Vad är det som gör att grisarna måste prestera något för oss för att få andas ren luft?! Vem äger egentligen luften? Vem äger rätten till någon annans liv?

Jag förstår faktiskt inte hur man kan äta kött som man köper i en affär. Jag har sett mycket få ställen där kött produceras som jag tycker verkar trevliga. Självklart är det inte trevligt på ett slakteri men jag har faktiskt sett mycket få gårdar och uppfödningar av köttdjur som jag tycker verkar etiska och bra. Jag skulle aldrig betala för kött i en affär. Aldrig.
Jag tycker faktiskt inte ens att man kan rättfärdiga det hela med att det är svenskt närproducerat. Det kan du om du köper köttet direkt från en bonde, där du ser att djuren går ute under så naturliga förhållanden som möjligt och äter ekologiskt svenskt foder. Men du kan inte det om du köper det i en affär.

På förpackningen ser det grisköttet min vän tittade på ut att vara etiskt och närproducerat, men i själva verket är det så dammigt i stallarna att en människa inte vill vistas där längre än någon timme. Det är bra att Sverige är bland de djurvänligaste landen i Europa, men jag tycker banne mig inte att det räcker! 

Livet med häst

Jag kanske är väldigt känslig av mig, men jag upplever hemskt mycket oro och obehag av att inte bo med hästarna. Det tar under fem minuter att åka dit med bilen, men det räcker faktiskt inte för mig!
Jag har byggt mig ett eget litet hus på hjul för att kunna bo med dem, precis hos dem alltså, och ändå så bor jag längre ifrån dem nu än vad jag någonsin gjort tidigare. Även om det inte kan skyllas på andra än mig (jag borde kollat upp saker noggrannare, jag borde varit envisare med min egen vilja, jag borde inte brytt mig om någon annan tvåbentings realistiska argument osv) så känns det så himla orättvist.


Allt i vardagen känns påverkat av det här. Jag har omotiverat mycket ångest över planeringen kring att åka hit och dit för att jobba, dumpstra, rida, sköta hästarna, bara tycka om hästarna lite och sånt. Jag känner mig hopplös och har inte lust med nästan någonting. Jag oroar mig så mycket över hur jag ska orka knata ut till bilen sent på kvällen och åka upp för att fylla vatten eller byta täcken eller bara säga godnatt att jag liksom inte riktigt orkar lägga energi på ridningen och träningen. Det blir någon en ond cirkel.


Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det hela kortsiktigt, men vi ska flytta ihop igen! Jag vet inte riktigt var och hur men det ska ske nu i vår. Så fort det blir lite lättare att åka med vagnen, dvs mindre snö och halt. Det ska vara innan det är dags att peta ner fröna i jorden ute!


Tills dess försöker jag engagera mig i mitt nyväckta matintresse och rullar egna raw chokladbollar till mig och brodern. Nom! Helt otroligt att något nyttigt gjort på dadlar och linfrön kan vara så enormt gott. :)

Om hur man ser på äldre.. eller nåt

Min mormor har blivit sjuk, och inlagd på sjukhus. Dessutom är hon gammal och har blivit dement. Det här har fått mig att fundera på sådant i samhället som jag annars inte grubblar så mycket på, helt enkelt för att jag inte brukar ha någon kontakt med det.

Jag är väldigt förtjust i min mormor. Hon har tagit mig med på bär- och svampplockning som liten, läst hur många sagor som helst, följt med och klappat hästarna och gjort hemliga bus i smyg när mamma och pappa inte varit hemma. En perfekt "partner in crime"!

Jag känner mig väldigt kluven inför det här med demensen. På ett vis tycker jag att det är fruktansvärt sorgligt, och på ett annat känner jag att det kanske inte är hela världen.
Min mormor själv verkar inte särskilt brydd, något jag verkligen beundrar henne för! Hon har valt att se på livet ur ett positivt perspektiv och pratar ofta om hur bra hon har det och hur mycket hon tycker om oss. Mina kusiner och kanske främst min morbror verkar inte längre ta sådant på allvar vilket gör mig fruktansvärt illa berörd. Oavsett hur min mormors verklighetsuppfattning skiljer sig från vår och oavsett hur bra hon minns världsliga ting som sin hemadress eller vilken dag det är så är ju hennes känslor lika riktiga som alla andras!

På dagarna verkar det som om hon klarar av sjukhusvistelsen ganska bra, förmodligen bättre än vad jag skulle ha gjort, tycker att det verkar fruktansvärt att ligga där bland en massa människor man inte känner och inte riktigt veta varför! Men ibland är hon väldigt ledsen och orolig, kanske främst om nätterna.

När jag har pratat med henne eller besökt henne så har jag tolkat all oro och sorg som en reaktion på att ingen längre lyssnar och tar henne på allvar. Jag vet väldigt lite om demens och hur det kan påverka människor men vad jag vet är hur andra människors inställning till min mormor förändrats. Jag förstår att hon känner sig orolig för vad som kommer att hända. När jag har besökt henne tillsammans med andra släktingar blir jag hemskt illa berörd av hur de talar till henne och även om henne över hennes huvud. Hela tiden tillrättavisar de henne och när hon undrar saker eller kommer med tokiga påståenden lugnar de henne inte utan kommer istället med spydiga kommentarer eller suckar och ignorerar det helt.

Min mormor är fortfarande en människa, hon har massor av känslor och förtjänar att bli behandlad med respekt! Hon har massor av minnen kvar och hon känner igen oss alla som personer. Det viktiga i ett samtal behöver inte vara den fakta de samtalande lägger fram utan hur de båda känner sig under och efter konversationen!


Jag känner ett stort obehag kring hur vårt samhälle är uppbyggt med att man stoppar in ungarna på dagis och de äldre på sjukhus eller vårdhem så de inte är i vägen för de arbetsföra medborgarna i deras vardag. Samtidigt känner jag mig maktlös, jag kan inte riktigt, utan att utplåna mig själv, ta hand om min mormor så som världen ser ut nu.

Jag blir ledsen över bemötandet man får på sjukhuset. Min mormor har problem med att äta, hon har ingen aptit när hon bara ligger ner hela dagarna. Jag tycker inte att det är så konstigt eftersom jag vet att hon är en väldigt aktiv person annars. Dessutom serverades när jag var där senast pasta vilket jag vet att hon aldrig har tyckt om! Det är ett sådant onödigt misstag tycker jag! Maten verkade jättefin och var trevligt serverad av en inte alls otrevlig sköterska, men varför har ingen tagit reda på vilken mat min mormor brukar äta om det nu är ett stort problem att hon inte har någon aptit?
Jag och Erik satt hos henne medan hon åt och hon åt all den färska salladen och även några makaroner faktiskt. Vi skrattade åt gamla minnen av när hon matade mig som liten och ibland fick truga lite om jag inte var på humör.
Sköterskan skakade med sträng min på huvudet när hon hämtade tallriken och gnällde om hur mycket som var kvar. Jag försökte säga att min mormor aldrig ätit pasta tidigare i sitt liv men hon verkade inte alls intresserad av att lyssna på det.

Jag tror att det är hur lite man intresserar sig för den individuella personens behov och intressen som skrämmer mig. Det blev plötsligt en ny dimension på det här med att man måste passa in i mallen... 

Skogsridning och flockkärlek

Bland det finaste som finns för en häst är en liten flock som man trivs i och kan spendera sin vardag och sitt liv med. Något jag kan tycka är hårt för våra tamhästar är hur vi människor delar på dem hit och dit, aldrig får de ha sin stabila flock-konstallation ifred. Visserligen skiftar även vildhästflockarna individer men jag tror inte att det sker på samma sätt.
Dock gör ju de flesta sitt bästa för hästarnas välmående och det är fint när de åtminstone får ha en flock. Våra hästar går ju dessutom ute och kan engagera sig i sitt sociala liv dygnet runt.

Det märks verkligen hur mina hästar tyr sig till varandra i hagen. Inte så att de alltid är bästisar, men de håller alltid koll på varandra lite speciellt ändå. Antagligen beror det på att Karins två hästar är mor och son och därför tajta därav.

Idag var vi i alla fall ute med vår lilla familje-halva av flocken, jag, Firouzeh och Falanghina, i skogen och myste. Vi gillar allihop att ströva omkring lite i vår egen takt och lyssna på skogens ljud. Idag var de som vadderade i bomull och stora snöflingor signade ner mellan granarna. Det är så fint tycker jag när allt är alldeles vitt och tyst.

Jag hade tänkt att jag skulle ta träns och sadel för säkerhets skull, som jag brukar när jag rider med handhäst, men det slutade med att Firouzeh fick gå barbacka med bara halsremmen i alla fall. Lilla Flugan har jag såklart en vanlig grimma på. Extra mysigt att vandra omkring så tycker jag, så nakna som möjligt, och hästarna frustade ikapp där vi pulsade fram.

Ridning

Hela vintern har vi mest skuttat omkring i snön barbacka på halsrem och myst. Letat nya vägar i skogen och övat på sitsen vid snabbare farter och svängar. Det har varit skönt och välbehövligt, inte minst för att motivationen har haft sina brister.

Men nu när våren börjar kika fram bakom knuten har jag fått ny energi som från ingenstans och bestämde mig för att dra igång någon slags seriösare dressyrträning, det är ju så himla roligt när det funkar! Men oj så stela och tröga vi är, båda jag och pållan. Det tog ganska långt tids kämpande och svettande (från mig alltså) innan vi lyckades få till en tillstymmelse till jobb.
Hoppsan. Det var visst inte bara bra att lägga ifrån sig sadel och träns helt i sådär två och en halv månad... Aja, jag vet ju att det bara är att kämpa på och jag tror nog det kommer tillbaka snart.

Något jag försöker tänka på när det är svårt är att le när jag rider. En minimal skillnad kanske men det känns som om det blir lite lättare, och jag tror att leendet smittar av sig till hästen. Hjälper mot både surt humör och träningsvärk!

Yay!

Det ser ut som om det kommer ny snö de närmaste dagarna! Perfekt om den här hemska halk-isen som täcker halva vår värld försvann. Hoppas hoppas! :)