Hösten är här

Och det är härligt! Det får mig dels att tänka på allt jag tycker mig ha behövt hinna med, men inte gjort, men jag försöker att strunta i det.
Det är underbart med höströda löv och dimma! Underbart att rida omkring barbacka i fleasetröja och tycka att det är lagom varmt. Underbart att insekterna försvunnit.

Dömd att bli bedömd

Något jag upplever som väldigt stressande, är hur människor verkar finna en sådan tillfredställelse i att hela tiden bedöma saker och stoppa in dem i fack.
"Min häst är så feg, han vågar aldrig gå förbi den där traktorn! Haha, jämt ska han hålla på och tönta sig."
"Oj, har du odlat den själv? Vad duktig du är!"
"Min häst är så eeelak! En gång jagade den ju bort en annan häst från hagen/maten/whatever så nu ska den alltid gå själv."
"Men det där var väl inte så smart gjort? Typiskt dig!"


Kanske inte så tydliga exempel, men jag känner mig trängd av att hela tiden bli bedömd av andra. Eller rättare sagt av att alla andra hela tiden (omedvetet?) bedömer allt och alla.
Kanske beror det på att stor del av min uppväxt präglats av saker jag gjort för att bli tillräckligt duktig för att gillas. Tillräckligt duktig för att andra ska bli nöjda. Vad nu det ska vara bra för? Själv blev jag ju aldrig nöjd ändå. Och inte särskilt glad heller...

I exemplen ovan hade jag istället velat säga såhär tex:
"Traktorn verkar få min häst att känna sig osäker, bäst att vi går förbi den fler gånger så märker han nog att den inte är farlig."
"Åh, har du odlat den själv? Vad kul!"
"Det verkar som att min häst och den andra hästen vi provade släppa ihop med inte trivs med varandra. Synd, vi får hitta på en annan lösning då."
"Hoppsan, det var tokigt. Sånt som händer ibland."

Väldigt ofta när jag försöker förklara det här har folk svårt att förstå vad jag menar, känner sig kritiserade och går in i försvarsställning. Väldigt jobbigt. Jag förstår att det inte är något de tänker på. Jag gör det säkert också, omedvetet, jätteofta. Vi blir liksom det vi ser och växer upp i. 

Jag önskar att jag kunde omge mig av människor som inte dömde så ofta som jag upplever det idag. Och att jag själv kunde bli mindre dömande. Oavsett om man får en duktig- eller dåligstämpel på sig är det hemskt stressande tycker jag.
Kanske är det också det som är så fint med djur, att de inte dömer på samma sätt.

Jag får ofta höra att jag är överbeskyddande och nojig med min häst, och jag tror att det har till stor del att göra med att jag så gärna vill skydda henne från att bli bedömd. Hon är liksom den käraste och allra mest känsliga punkten hos mig och jag vill bara slippa höra allt som alla andra tycker om henne.

Jag tränar unghäst nere i Flen. Bäst om man slipper att folk tittar och tycker saker, så kan man bara känna efter i sig själv istället!

Kanske Syster Sols bästa text, med högst igenkänningsfaktor? Lyssna! :)

Lilla zuccinin

:)

<3

Hösten nalkas

Egentligen är hösten fantastisk! Alla färger och alla grödor som ska skördas. Insekterna minskar och det är ofta skönt att temperaturen sjunker lite och man får ta på sig en varm tröja. Dimma dansar omkring på ängarna och luften blir klar och skön att andas.

Tyvärr är jag stressad över hösten i år. Vet ju inte vart vi ska ta vägen till vintern... Vill stängsla, bygga foderhäck, röja, hugga ved och torka bönor och frukt, men jag vet ju inte var jag ska göra det.

Rider ut på min modiga springare och försöker tänka på annat. Andas. Skriva en ny annons och lägga ut.

Verandabygge

Började äntligen bygga på mitt verandaräcke idag. Jag tror att det blir bra. Kan inte riktigt bestämma mig vilken färg det ska bli dock, men det lär väl lösa sig. Det var ett tag sedan jag hanterade såg och borrmaskin nu så det kändes roligt. Jag hoppas att jag får mer tid till hantverk och att bygga saker i vinter. :)

På väg in med lite kryddor till torkning är jag på bilden, kryddbuskarna i landet har plötsligt svämmat över känns det som, och det är underbart! Jag hoppas att jag kommer att hinna torka mycket av det till vintern.

Kväll

Jag tittar ut på min fina häst, och lagar mat av mina hemodlade grönsaker. Fint!

Och hon kom med regnet

Äntligen! Nu kanske det kan börja växa lite igen. När jag och Firouzeh var ute och red här om dagen upptäckte vi att både blåbärsris och björkblad helt hade vissnat och torkat ihop. Jag tror inte det har varit såhär torrt i hela mitt liv... Inte konstigt att det är svårt att hitta blåbär här.

Trots detta har jag hört flera människor klaga på att det regnar nu, typ för att de inte vill bli blöta. Lite märkligt tycker jag. Men det är nog en sån sak man inte tänker på om man bor i stan, att alla väder behövs.
Själv är jag alldeles lycklig för regnet, och det märks att hästarna njuter av det också.

Äntligen hemma!

Efter regn kommer solsken

Kanske börjar allt ordna till sig nu.

Firouzeh började som genom ett trollslag att brunsta ordentligt i onsdags, alldeles av sig självt! Det kändes verkligen bra! Så nu är hon betäckt två gånger. Förhoppningsvis (antagligen) så slår hon på måndag och då hämtar jag henne på tisdag eftermiddag. Som jag längtat efter det!

Förhoppningsvis kommer jag att ha lite mer tid i vagnen och trädgården då, vilket vore bra. Trots min frånvaro växer det och frodas i landen och börjar bli dags att skörda både det ena och andra. :)

Dessutom är Erik uppsagd från sitt jobb i Borlänge från 1a oktober och vi har minst sagt spännande planer på lur då. Hoppas hoppas det blir något av med dem! Jag vågar dock inte avslöja förrän det blir mer säkert.

Årets första mogna tomater i min trädgård! :)