November

Det känns som om det enda jag gör är att jobba och slita. Klafsa i lera, hålla igång elden, släpa tunga stockar och plankor, hugga ved, bära vatten, åka bil till lönejobb, lönejobba, bära ännu mer vatten, köra foder i lera och med punka på skottkärran och så försöka hitta på nåt ok att äta. Som man orkar laga. Och gå ut med komposten. Igen.

Suck och stön. Jag som vill hinna rida! Umgås med min häst. Bygga klart min veranda. Laga god mat. Öva yoga. Spela musik. Hantverka. Just nu känns det som om allt är en kamp för att klara vardagen. För att hinna med allt vi måste göra. Innan vintern kommer. Innan vi går ner oss i leran.

Men ändå. Det är så skönt att vi är här allihop. Och vi får vara här. Vi ska vara här. Och vi får göra som vi vill! Det kan bli så fint här och snart är vi i lite bättre ordning. När man tänker på det är det lätt att bli glad och bara vi får färdigt lösdriften så är det egentligen ingen panik med resten.
Jag håller nog på att svämma över också av kärlek till mina djur och till naturen som är så fin. Moder jord. Och Erik förstås. Det är så bra att vi är en liten flock av varelser som bor här nu.

Vårt lite primitiva och väldigt tunga sätt att flytta stockar på...

Hästmat! Himla fint att vi har fått hem det i alla fall. Åtminstone till halva vintern. Hoppas vi snart har tid att hämta resten.

Bästis!

Tjoho! Början till en stomme till lösdriften är uppe! :)