Efter att hela helgen ha jobbat varvat med att elda mängder av sly och gammalt ris som samlats på tomten och i hagen så kände jag den komma, den där krypande, lite småstressande känslan över att mina hästar måste ha gräs! Nu! Det är dags! Faktiskt helst i förrgår!
Ringer grannen, lagar staket, kör upp vatten och salt. Och min cykel.Sedan var det bara att koppla tre stycken förväntansfulla småhästar och bege sig mot betet! De kände genast att något var på gång, och jag kände mig lite sådär pirr-lycklig som en gör, när det är dags att flytta hästarna till betet. Det är så svårt att beskriva, men alla som har haft hästar har väl känt det. En känsla av sommar, frihet och vandringslust liksom. Åh vad jag älskar det! Och känslan av att jag kan ge mina hästar det de behöver som mest, sin flock och sitt bete. Underbart.
De blev förstås lyckliga av att komma dit. Betade först ivrigt i nån halvtimme och började sedan leka. Firouzeh tröttnade snabbt på att springa fort med stora magen, men de andra gasade på järnet! Själv somnade jag i solen vid en sten i hagen och vaknade nån timme och sisådär 5 fästingar senare.....
