Jag är nog en perfekt vagnsmänniska.
För jag längtar alltid bort. Inte så att jag nödvändigtvis
vantrivs, men jag har ständigt den där gnagande oron att jag vill
vidare. Mycket här är bra, men det är lite trångt, lite mycket
lera, lite lite bete, för få uthus, inte tillräckligt med mark att
odla på, lite för tråkiga ridvägar.
Just det där men-et finns alltid hos
mig. Och det växer sig starkare och starkare. Det liksom skakar inne
i mig och efter ett tag blir tomrummet kring det så stort att jag
måste vidare. Och när vi flyttar, då älskar jag det! Oftast blir
ju några av de sämsta sakerna från förra stället bättre.
Jag undrar ofta om det alltid kommer
att vara såhär? Om det är såhär för en del, eller om vi bara
inte hittat rätt ställe?
Ibland känner jag mig sämre än
andra, när jag tror att det förväntas att en är stadig och trygg
och håller fast vid något liksom. Att det är mindre seriöst att
flytta omkring. Att jag inte skulle vara någon att lite på liksom.
Men det är jag ju. Jag bor i min vagn, och med mina hästar. Vi
flyttar oss men vi hänger ständigt ihop. Och det finns inget i
världen som kan få mig att vilja ändra på det. Vi är vi. Är det
inte tillräckligt seriöst?
Mitt liv är ju ett ridläger!
Speciellt när en är ledig några
dager så tänker jag att mitt liv är precis sådär som en ville
när en var liten att det skulle vara. Det är liksom som ett läger
där en kan driva omkring och hålla på med olika tokiga projekt.
Drälla omkring i långkalsonger och jeansjacka, bevakad av
fyrbentingarna och med jordiga händer. Jag känner rätt ofta att
jag kan bygga vad jag vill tex. Allt som behövs går ju att hitta i
närmsta container typ.
Har en tråkigt är det bara att dra
till med en rejäl klädfylla, sånt piggar ju alltid upp.
Det är bara det där med min längtan
att snart dra vidare...
