Längtan

Jag är nog en perfekt vagnsmänniska. För jag längtar alltid bort. Inte så att jag nödvändigtvis vantrivs, men jag har ständigt den där gnagande oron att jag vill vidare. Mycket här är bra, men det är lite trångt, lite mycket lera, lite lite bete, för få uthus, inte tillräckligt med mark att odla på, lite för tråkiga ridvägar.

Just det där men-et finns alltid hos mig. Och det växer sig starkare och starkare. Det liksom skakar inne i mig och efter ett tag blir tomrummet kring det så stort att jag måste vidare. Och när vi flyttar, då älskar jag det! Oftast blir ju några av de sämsta sakerna från förra stället bättre.

Jag undrar ofta om det alltid kommer att vara såhär? Om det är såhär för en del, eller om vi bara inte hittat rätt ställe?

Ibland känner jag mig sämre än andra, när jag tror att det förväntas att en är stadig och trygg och håller fast vid något liksom. Att det är mindre seriöst att flytta omkring. Att jag inte skulle vara någon att lite på liksom. Men det är jag ju. Jag bor i min vagn, och med mina hästar. Vi flyttar oss men vi hänger ständigt ihop. Och det finns inget i världen som kan få mig att vilja ändra på det. Vi är vi. Är det inte tillräckligt seriöst?

Mitt liv är ju ett ridläger!

Speciellt när en är ledig några dager så tänker jag att mitt liv är precis sådär som en ville när en var liten att det skulle vara. Det är liksom som ett läger där en kan driva omkring och hålla på med olika tokiga projekt. Drälla omkring i långkalsonger och jeansjacka, bevakad av fyrbentingarna och med jordiga händer. Jag känner rätt ofta att jag kan bygga vad jag vill tex. Allt som behövs går ju att hitta i närmsta container typ.

Har en tråkigt är det bara att dra till med en rejäl klädfylla, sånt piggar ju alltid upp.

Det är bara det där med min längtan att snart dra vidare...

Malte hoppar slalom

Alltså vem sa att det var ok med mer snö?

Tur att det är vackert i alla fall...

Bästa polare

I alla väder. Faktum är att det inte är några som helst problem längre för mig och Firouzeh att rida ut själva. Om vi däremot tar med Fahid så blir Donna alldeles utom sig. Gulligt men också lite besvärligt. Jag önskar att vi bodde på ett ställe med mer plats, och mer natur, så att vi hade kunnat rida ut allihop och ingen behövde bli kvar i hagen.

Underbara dimma

Jag älskar som bekant dimma! Tycker att det är så himla trolskt och vackert. Så, blev ju superglad i morse när en såg vädret utanför fönstret. Nu gäller det att välja om jag ska börja med att rida en sväng i dimman eller plugga och klickerträna som var dagens planer...

Äntligen

Storm

Först var jag ganska arg på vädret. Vad tusan, alla saker blåste iväg på tomten, hästarna stod bakom lösdriften och ville inte hitta på något alls, eller ens gå därifrån för att äta. Suck. Jag fick bära dit hö, kändes som att hälften blåste bort på vägen.
Men sen bestämde jag mig för att vara glad åt det istället. Passa på att ta en barfotapromenad till det blåsigaste stället här, nere vid vattnet. Och då kändes det faktiskt mycket bättre! Jag får alltid en känsla av historiens vingslag när en står där på klipporna och tittar ut över Mälaren. Jag undrar hur många som stått där tidigare, och om de kanske tittat efter något återvändande vikingaskepp?

Gääääsp

Hittade en bild från min garderobsstädning som faktiskt kanske kan avslöja hur det kan vara möjligt att en liten kanin lyckas ta upp minst halva sängens yta... ;)

Kamouflage

En kunde tro att Malte faktiskt är en vinterkanin när en ser hur bra han smälter in i snöiga landskap. Jag tror att han skulle gå med på att vara det också, men bara om det fanns en vedspis att värma sig framför/under när en busat färdigt ute.

Vem vinner tävlingen i mest avslappnad sovstil?

Ibland blir jag nervös för att han ska trilla ur sängen, trots att jag satt upp böcker längs med kanten i hörnen av sängen för att förhindra det. Typiskt Malte att vara helt obekymrad... :)

Finaste

Pussigaste mulen tillhör den vildaste och busigaste hästen. <3

Alltid ska det krångla med bokföring

Det kan inte vara sant alltså! Jag som äntligen hade lyckats bokföra alla poster från förra året och skulle ägna den här dagen åt att börja med årsavslutet, det visar sig efter mycket krångel och googlande att jag måste ladda ner en ny programversion för att göra det, och då försvinner allt jag lagt in i programmet för 2014! Alltså bajs!!!!!
Läser tusen poster på bokföringsprogrammets forum men det verkar vara omöjligt att hitta några svar. Ringer min bäste bokförings-hjälps-vän som inte har tid att svara. Ringer Erik som påminner mig om att något liknande väl hände förra året? Typiskt mig att genast förtränga sånt! Men när han säger det så, ja, jag minns något om det faktiskt... Blä. Och då ringde vi ju supporten utan resultat.
Bara att börja om med att föra in alla uppgifter i programmet igen då. Lite lättare denna gång då alla papper är hittade och satta i en pärm i ordning, men ändå, blä! Kanske får ställa in den där ridturen med Firouzeh på där nya lilla stigen vi skulle se vart den ledde... :(

Finaste hästen väntar utanför fönstret..(ja, lite otvättat..:P)

Men det är bara att sätta igång och bokföra :(

Årets första små frön satta

Nu när solen äntligen blivit på vårhumör petade jag äntligen ner några frön. Inte så många, eftersom jag inte har bestämt var vi ska bo i sommar, och dessutom har vi inte så mycket plats just nu. Jag kan ju sätta fler senare också om jag ändrar mig.
Men det är så fint med de där första små skotten som kommer upp, som lite nytt hopp liksom. Det började med att jag ville sätta drakfrukt-frön igår kväll, men slutade med att jag inte ens har öppnat och ätit drakfrukten utan istället satt lite tomater, melon, aubergine, lakrits, chili och jalapeno. Hoppas de kommer upp snart! :)

I förgrunden är det en habanero som jag satte i höstas. Den blir nog glad över lite vårsol, och jag blir glad om Malte kan låta bli att äta upp den som han gjorde med de jag satte förra året..

Min lilla panterprins

Min lilla lurviga Fahid växer så det knakar verkligen, och mer blir det väl så mycket som han solar sig. :) Det är kul att se honom och mig på bild tillsammans för då ser jag så mycket tydligare hur han har växt, i "verkligheten" ser jag ju honom varenda dag så då blir skillnaden inte lika tydlig. På bild ser han verkligen ut som en stor häst nu tycker jag!
Dock beter han sig som en ganska barnslig stor häst, vilket ju bara är bra, men lite tråkigt när det innebär att buffla på folk och nafsa. Men det ger ju ett ypperligt tillfälle för mig att testa om klickerträning kommer att minska eller öka nafsandet, så jag tänkte därför börja klicka honom lite mer (har hittills provat target lite bara för att lära honom ta godis för att lättare kunna träna inkallning från Firouzehs rygg). Det ska bli himla kul, och jag hoppas att det kommer göra honom mindre nafsig.
Positiv till "träning" och att umgås är han redan, kommer direkt och vill vara med så fort det händer något, så det kan vi redan pricka av från listan. Först på tur att klicka är nog trä in nosen själv i grimman, det är ju ett beteende vi alltid kommer att gilla. :)

Trubbel i paradiset

Malte har blivit dålig i magen. Jag oroar mig till tusen, ställer in allt vi skulle göra idag (åka och hälsa på Eriks familj och äta middag) och läser allt jag kan komma över om kaniner och dåliga magar. Var uppe till 2tiden i natt och vakade med honom.
Stackars Malte som annars är super-rumsren diaré-bajsade i mitt knä när vi tittade på film, det händer liksom aldrig i vanliga fall!

Men, som tur är så verkar han bli bättre, och han verkar egentligen inte så väldigt allmänpåverkad. Han äter, dricker och lägger ändå en del riktiga pluttar (i alla fall dagtid) så han slipper nog åka till bättrenären.
Troligtvis har han ätit för mycket goda grönsaker och annat han hittat i komposten och för lite hö de senaste dagarna så att hans stackars mage har fått i sig för lite fibrer. Aja baja på mig som är för slapp med komposthanteringen... Ska slänga allt som kaniner kan tänkas vilja äta (men inte borde) i en tunna hädanefter så att han inte kan gräva upp det ur landet hur som helst.

Kaniner har väldigt känslig mage och tarm överlag så det krävs ganska lite för att få dem ur balans (ganska likt hästar). Till exempel så kan de inte prutta, eller kräkas så om de får i sig något olämpligt måste det gå igenom systemet så att säga. Jag oroade mig för trumsjuka inatt då jag tror att han ätit ganska mycket rödkål, men det verkar (peppar peppar) som att ha klarar sig ifrån det.

Snöig kanin med fynd från komposten...

Välkommen tillbaka solen!

Du är efterlängtad! Och jag vet att det är för tidigt egentligen, men titta vilka fina små blad som tittar fram överallt på marken, de tillhör min favoritblomma.

Varför antingen ligga ner eller äta, när en lika gärna kan göra båda?!

Mina tre vakthästar

Ibland är det tur att jag har dem alltså. Idag när jag var hemma en sväng lite snabbt för att äta lunch (och såklart släppte ut Malte) kom två stora, lösa, ensamma hundar in på vår gård och rände runt flera varv, skällandes. Tur att jag har uppmärksamma hästar och pli på kaninen så han hoppar in när en ber honom, men alltså, vad är grejen?! Jag gillar djur, och jag tycker absolut de ska kunna vara lösa och leva så naturligt som möjligt men om det ska fungera så kan ju för tusan inte folk låta sina tama rovdjur rusa omkring hur som helst i andras boplatser. Nä, fy vad jag längtar längre bort från allt just nu. Skulle så gärna flytta ut längre från stan, längre från villor, åkrar och vägar. Till lite mer frihet. Till någonstans där vi kan få plats, utan att behöva känna att vi trängs med andra hela tiden. Och utan att behöva ha hjärtat i halsgropen bara vi går ut genom dörren.

Världens bästa

Jag känner så obeskrivligt mycket kärlek till denna lilla underbara pälsvarelse som alltid ser efter mig och förgyller mitt liv. När jag är ledsen eller har gjort mig illa någonstans kryper han in under täcket och lägger dig tätt emot mig med sin mjuka päls. När jag ska vakna på morgonen slickar han mig i ansiktet. Ibland dansar han glädjedans runt mina ben bara för att jag är hemma, för att vi är ute eller för att det är fint väder och alldeles nyss somnade han nöjt i mitt knä för att jag äntligen kommit hem från en dags jobbande.
Så himla mycket tur och lycka att just han bor här hos just mig. <3

Skogsridning

Firouzeh och jag har lämnat Fahid hemma med de andra hästarna mer och mer och är nu ganska ofta ute och lufsar själva i vår sagan om ringen-skog. Ganska mysigt och framförallt enkelt att vara ute bara vi två och Fahid verkar inte bli ledsen för det. Russen är väl de som blir mest nöjda, för de brukar bli mer oroliga om vi är ute med Fahiden också. Speciellt Donna vill hela tiden ha koll på honom. Ganska gulligt.

Skönt att vi i alla fall har en liten skogsdunge att vara i, så länge det är ok med vädret (inte lera alltså), men det väcker verkligen en längtan i mig. En längtan efter mer natur. En längtan att snart vandra vidare, till något nytt. Men jag vet fortfarande inte alls var eller när.