Visar inlägg med etikett Känslor och sånt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Känslor och sånt. Visa alla inlägg

Tankar

Det är årets sista dag och jag sitter ute i hagen och lyssnar på när hästarna äter. Underbar, rofylld känsla att höra på dem.
 2014 har varit ett ganska tungt och jobbigt år för vår del. Inte för att det egentligen hänt så mycket, eller egentligen kanske just därför. Jag har haft stora dippar i motivationen och stressat alldeles för mycket.
2015 ska jag försöka vara bättre på att planera och att säga nej. Men också på att tro på mig själv och våga ta tag i saker. Dessutom vill jag rida och träna mer med mina hästar, och delta i SM i beridet bågskytte igen i sommar. Vi behöver komma igång med skjutandet igen och åka ner och träffa alla vänner på tävlingarna!
Jag ska också försöka vara bättre på att hålla fokus på vad som är viktigt på riktigt i mitt liv och inte tappa bort mig själv i annat gång på gång.
Det ska bli kul att börja jobba med hästmassagen på allvar nu när jag blivit klar med utbildningen, och jag har faktiskt inte kunnat låta bli att anmäla mig till ännu en utbildning - till diplomerad klickerinstruktör! Det ska också bli roligt och spännande.
Så, pepp pepp. Nu kör vi!


Månen


I see the moon
and the moon sees me
and the moon sees the somebody I want to see


Jag tänker på ensamheten igen. Hur viktig jag egentligen tror den är för mig. Hur stor del av mitt liv jag varit ensam. Förstås med mina fyrbenta, men annars ensam. Jag vet inte varför jag ibland har svårt för den nu för tiden.

Känner du dig inte ensam?

En vän ringde och frågade om jag inte ville hitta på nåt, eftersom "han var ensam och jag var ensam". Det var ju snällt tänkt, men kändes så fel när han sa det. Jag hade inte lust att hitta på något, och jag är inte alls ensam! Jag kanske inte har något människosällskap, men jag har mina hästar, min kanin, min eld, och sommaren! Det är bland det bästa sällskap jag kan ha.
De ifrågasätter en inte utan låter en bara finnas som en är. De lyssnar och andas och bara är. De är så vackra att det nästan gör ont, och de är alltid så närvarande. 




Donna och Bella

Det är så fint att ha hästar i flock. Att bara titta på dem gör mig lycklig. De är så fulländade på något vis. Jag kan inte tänka mig något vackrare än en hästflock i naturen. De är så levande, så kännande och så mycket i nuet. Jag hoppas att jag aldrig behöver leva utan hästar. För jag vet inte hur jag skulle andas då.


Vackra gråa väder

Jag älskar dimma! Just nu tycker jag att det grå vädret känns ganska fantastiskt. Leran är inte lika bottenlös, och regnet hänger ju bara i luften så en blir inte blöt. Det är plusgrader och luften lovar vår. Dimman förvandlar dessutom världen till en saga, och det känns så vackert att gå omkring i hästhagen.
När jag var liten var jag lite rädd för dimma, kanske för att det var så likt brandrök, eller för att en inte såg hem när en var ute. Nu tycker jag att det är fantastiskt! Dessutom fint att kunna gömma sig i.
Mina bästa minnen av dimma var när Firouzeh gick i den stora flock där hon är född och när jag visslade på hästarna i dimman. Först hördes bara hovtrampet en bit bort och sedan efter ett tag urskiljde sig siluett efter siluett av hästarna.
Idag var dimman inte så tät, men nog så drömsk och vacker.





Livet, världen och universum

Ja så känns det. Står ännu än gång (eller är det kanske fortfarande?) och försöker välja vad jag ska göra, vart jag ska ta vägen, och vad jag vill.
Det känns så svårt.
Jag har tusen drömmar, tusen planer som skulle kunna bli verklighet, men vad ska en satsa på? Vilket vill jag mest? Hur mycket ska jag styra mina val efter andra som jag tycker om? Åh, jag vet inte!

Det jag egentligen är mest mån om just nu är att hästarna ska få gräs i sommar och att Firouzeh ska ha en trygg plats att föla på, men jag vet ännu inte riktigt var och hur vi ska göra det. Och det känns så fint om jag skulle kunna ge dem en större flock igen, det märks att de saknar riktigt flockliv!

Jag önskar att våren ska ge mig lite styrka och insikt i vart vi ska ta vårt nästa steg! För trots att en del saker känns så självklara så är det mycket som är så kluvet ändå.






Ensamhet

Jag har mått ganska dåligt under hösten, dels såklart för att vi inte har haft någonstans att bo och vara, dels för all lera och allt släpande av vatten och annat, men också - har jag kommit fram till - för att jag inte haft tid att vara ensam.
Erik har varit arbetslös så att vi har umgåtts hela tiden, dessutom har telefonen ringt dagarna i ända känns det som och jag har haft massor med jobb. Det är så klart roligt också, jag gillar att vara med Erik och jag gillar mitt jobb och mina kunder, det är jättekul att det händer något i företaget! Men ibland blir det så mycket...

Jag är van att spendera mycket tid ensam med hästarna och har gjort så sedan jag var liten. Jag har aldrig haft särskilt mycket jämnåriga vänner jag umgåtts med och det är väl på ett vis synd, men på ett vis helt ok.
I vårt samhälle premieras att en är social, har många vänner och bekanta och ständigt är uppkopplad för samtal med resten av världen. Om en, som jag, trivs bra med att vara ensam och inte alltid orkar finnas tillgänglig och umgås med någon är det lätt att känna sig lite utanför. Skämmas lite. Det har jag liksom alltid gjort. Svarat kompisar i telefonen att jag har ont i magen och känner mig sjuk, istället för att jag bara behöver lite eget space och tid att tänka.
Men långsamt börjar jag ändra mig i det. Jag försöker vara ärlig, framförallt med mig själv, och säga som det är. De senaste dagarna när jag har haft lite hemmatid med bara djuren har jag njutit till max! Fast att det har varit en del plugg och bokföring att göra så har det varit underbart! Och sen blir det roligare igen när andra vill höras och ses. Jag måste bara hinna ladda om ibland. Kanske oftare och längre tid än andra.
Dessutom känner jag mig mer kreativ när jag är ensam och det är också då jag samlar inspiration. Ensam (tillsammans med) med hästarna ute eller med min lilla kaninunge i knät i min vagn, med stearinljus tända och vedspisen.







jord är liv

Planterade om lite växter ikväll, eller rättare sagt flyttade in några av mina kryddor, sådär i sista sekund. Malte har, ehm, ätit upp(!!!) flera av mina andra växter, bland annat en så himla fin Habanero, så jag ville ha in lite nytt i fönstren och samtidigt hjälpa dem att klara vintern (som i och för sig hittills varit helt otroligt mild).
Lyssnade samtidigt på Glesbygd´n, bland annat låten Blod (leta upp och lyssna, jag hittade den inte på youtube att länka till) och då kan jag inte låta bli att känna mig lite småreligös eller i alla fall andlig på något vis. 
Det finns ju som nästan inget mer livgivande än gröna blad. Jag tycker de känns som roten till allt. Allt vi äter börjar som gröna blad och de ger oss även luften vi andas och binder vatten och jord så att vi slipper bo i öken. När en pillar i jorden tycker i alla fall jag att en känner sig närmare sammanlänkad med jorden och livet. Det blir så närvarande på något vis.



Hitta kaninen ;)



November

Det känns som om det enda jag gör är att jobba och slita. Klafsa i lera, hålla igång elden, släpa tunga stockar och plankor, hugga ved, bära vatten, åka bil till lönejobb, lönejobba, bära ännu mer vatten, köra foder i lera och med punka på skottkärran och så försöka hitta på nåt ok att äta. Som man orkar laga. Och gå ut med komposten. Igen.

Suck och stön. Jag som vill hinna rida! Umgås med min häst. Bygga klart min veranda. Laga god mat. Öva yoga. Spela musik. Hantverka. Just nu känns det som om allt är en kamp för att klara vardagen. För att hinna med allt vi måste göra. Innan vintern kommer. Innan vi går ner oss i leran.

Men ändå. Det är så skönt att vi är här allihop. Och vi får vara här. Vi ska vara här. Och vi får göra som vi vill! Det kan bli så fint här och snart är vi i lite bättre ordning. När man tänker på det är det lätt att bli glad och bara vi får färdigt lösdriften så är det egentligen ingen panik med resten.
Jag håller nog på att svämma över också av kärlek till mina djur och till naturen som är så fin. Moder jord. Och Erik förstås. Det är så bra att vi är en liten flock av varelser som bor här nu.

Vårt lite primitiva och väldigt tunga sätt att flytta stockar på...

Hästmat! Himla fint att vi har fått hem det i alla fall. Åtminstone till halva vintern. Hoppas vi snart har tid att hämta resten.

Bästis!

Tjoho! Början till en stomme till lösdriften är uppe! :)

Att säga nej

Hur gör man det egentligen, på ett bra vis? Problemet återkommer hela tiden i mitt liv, och jag mår dåligt av att känna att jag ”måste” komma på undanflykter istället för att säga att jag helt enkelt inte har lust. Jag är så orolig att andra ska bli ledsna då.

Min enda strategi för att klara det är att försöka tänka att jag är viktig, och att jag blir ledsen av att göra saker mot min vilja. Därför är det bättre att säga nej. Även om den andra personen kanske blir ledsen och besviken. Det handlar oftast om sådant som verkligen inte är mitt ansvar. Men ändå är det så svårt.

Jag hittar oftast på ursäkter ändå, och mår lite dåligt över det. Tvingas hitta på något annat, bara för att inte vara hemma vid den aktuella tidpunkten. Det blir ganska jobbigt i längden. Svårt att slappna av. Men hur gör man, för att slippa leva i flykt hela tiden?