jord är liv

Planterade om lite växter ikväll, eller rättare sagt flyttade in några av mina kryddor, sådär i sista sekund. Malte har, ehm, ätit upp(!!!) flera av mina andra växter, bland annat en så himla fin Habanero, så jag ville ha in lite nytt i fönstren och samtidigt hjälpa dem att klara vintern (som i och för sig hittills varit helt otroligt mild).
Lyssnade samtidigt på Glesbygd´n, bland annat låten Blod (leta upp och lyssna, jag hittade den inte på youtube att länka till) och då kan jag inte låta bli att känna mig lite småreligös eller i alla fall andlig på något vis. 
Det finns ju som nästan inget mer livgivande än gröna blad. Jag tycker de känns som roten till allt. Allt vi äter börjar som gröna blad och de ger oss även luften vi andas och binder vatten och jord så att vi slipper bo i öken. När en pillar i jorden tycker i alla fall jag att en känner sig närmare sammanlänkad med jorden och livet. Det blir så närvarande på något vis.

Hitta kaninen ;)

Blandade känslor

Jag börjar inlägget med en riktig vagnsbyggarlåt - Framåt tillsammans med Jordbandet. Moder jord kollektivets egna band. Himla fint och inspirerande tycker jag!

När man är i ett uppbrott såhär blir det så väldigt mycket att fundera kring. Stora och svåra frågor! Vart ska vi bo nu? Vad ska vi göra? Vilka är vi? Vad vill vi med livet egentligen?!
Jag har väldigt lätt att känna ångest och stor uppgivenhet när vi inte har något tydligt att följa! Det känns konstigt att skriva att jag inte har en aning om vad jag vill, eller ens vem jag ska göra det med. Varje gång jag känner efter längtar jag efter olika människor och var jag ska bo har jag ingen aning om alls.

Det enda jag vet är att jag vill vara närmare mina hästar och att jag vill bo i min vagn. Och det är väl tur det åtminstone. Men jag önskar att det uppenbarade sig något mer alternativ och att vi här på Tisslinge kunde bestämma hur vi ska ha det.

Vi

Men jag tror att det skulle vara spännande att bo i ett riktigt kollektiv. Åtminstone om de övriga är intresserade av att dricka te och prata om livet och vad sanning är. Hemskt svåra funderingar men ju verkligen sånt som präglar min vardag. Att bo i vagn på ett kollektiv känns dessutom som ultimat eftersom man har sitt eget krypin men sällan behöver vara helt ensam utan för det mesta kan hitta någon/några att umgås med.

Ja

Jag har alldeles för många känslor och de virvlar runt alldeles för okontrollerat. Det är så vansinnigt svårt att klara av.

Amen to that

...

Det här med husvagn och kyla...(och livet)

Jag har bott i husvagn ett tag nu, och jag trivs bra med det, men det har förstås vissa brister, speciellt när det inte är min egen husvagn.
Just nu längtar jag alldeles extra mycket efter min cirkusvagn. Igår till exempel så frös jag så mycket att jag inte kunde sova, trots tre extra yllefiltar ovanpå täcket. I morse visade termometern 11,4 grader när jag skulle upp och då var det inte jättefrestande att sticka ut fötterna utanför täcket. Avloppet har frusit så att jag får bära vattnet både ut och in och jag känner mig riktigt trött på vintern, fast att den precis börjat.
Men jag försöker att tänka positivt, i väntan på min vedspis (som står på skroten) att värma mig framför så kokar jag te och lyssnar på sån musik som man inte kan sitta stilla till.

För att jag inte kan sluta sjunga.

Men tårarna slutade i alla fall rinna efter en sådär femton repriser.
Passar på att tipsa om en väldigt bra film med denna låt i soundtracket, nämligen "Die fetten jahre sind vorbei", väldigt sevärd!

Knark