Min lilla panterprins

Min lilla lurviga Fahid växer så det knakar verkligen, och mer blir det väl så mycket som han solar sig. :) Det är kul att se honom och mig på bild tillsammans för då ser jag så mycket tydligare hur han har växt, i "verkligheten" ser jag ju honom varenda dag så då blir skillnaden inte lika tydlig. På bild ser han verkligen ut som en stor häst nu tycker jag!
Dock beter han sig som en ganska barnslig stor häst, vilket ju bara är bra, men lite tråkigt när det innebär att buffla på folk och nafsa. Men det ger ju ett ypperligt tillfälle för mig att testa om klickerträning kommer att minska eller öka nafsandet, så jag tänkte därför börja klicka honom lite mer (har hittills provat target lite bara för att lära honom ta godis för att lättare kunna träna inkallning från Firouzehs rygg). Det ska bli himla kul, och jag hoppas att det kommer göra honom mindre nafsig.
Positiv till "träning" och att umgås är han redan, kommer direkt och vill vara med så fort det händer något, så det kan vi redan pricka av från listan. Först på tur att klicka är nog trä in nosen själv i grimman, det är ju ett beteende vi alltid kommer att gilla. :)

Försök se saker ur hästens perspektiv

Ibland blir jag tillfrågad om att sko/verka hästar som av någon anledning krånglar, tex när en raspar eller spikar i foten. Ofta kan det vara att ägaren fått höra att hästen "aldrig" kommer att kunna skos utan sedering eller liknande, eller tex "aldrig" kommer att kunna skos bak. Dessutom skor/verkar jag ofta unghästar och andra ovana hästar. Jag tillskriver mig absolut inte att vara expert på området men jag tycker att det är en ganska rolig utmaning faktiskt.
Många tycker att hästen är "konstig" som inte vill skos, tex om den är väldigt ömfotad eller så. "Alla andra hästar skos ju!" får en höra. Jag vet inte, men jag tycker snarare det är konstigt att hästar går med på att bli skodda/verkade. Om någon, som dessutom inte talade mitt språk så bra, utan förklaring kom och skulle klippa/putsa mina naglar hade jag blivit tokig. Snacka om identitetskränkande. Jag gillar inte heller att gå till doktorn eller tandläkaren, trots att jag kan få förklarat för mig vad de kommer att göra och varför. Tänk då hur det är för en häst som inte kan få någon förklaring.
Trots det så kan de flesta hästar lära sig att stå ut med det mesta eftersom hästar är fantastiska (och väldigt anpassningsbara) djur.

Om någon vill att jag ska sko deras "krångliga" häst så brukar jag fråga vilken tid som skulle vara bäst för hästen när vi ska boka tid. Alltså, vilken tid kan hästen vara som lugnast och mest nöjd i stallet. Vilken tid är hästen mätt, har kissat, rört på sig lite och har nån bra kompis inne i stallet? Vilken tid är det ingen som rullar omkring på skottkärror eller springer in och ut med hästar? Vilken situation och tid på dygnet det är spelar stor roll för hästens tålamod och lugn, och speciellt med en häst som är ovan eller tycker att hovvård är jobbigt är det viktigt att välja ett bra tillfälle!

Tyvärr är ju hovvård lite olikt annat vi tränar med hästen. Hovarna måste verkas och putsas till för att fungera optimalt för hästen och om hästen är väldigt ömfotad eller det är väldigt halt kanske den också måste ha skor. Vi kan inte avbryta skoningen när hästen står snällt och på så vis belöna den utan vi måste göra färdigt alla hovarna. Men det går ju på andra sätt att uppmuntra hästen, och jag tror att en viktig del i det hela är att ha förstående för hästens situation och inte bara tänka på dess beteende som ett problem. Det är ju oftast en reaktion på omvärlden, så hur kan vi ändra på omvärlden så att den blir optimal för hästen?

Firouzeh är ju van, så det går bra att verka henne lös i hagen, fast att jag har små bruna medhjälpare... ;)

Genom rök och eld

Bra att min lilla unge kommer bli van med det mesta. I perioder när jag får för mig att rensa upp lite i all röra på kullen vi bor på så eldar jag ju nästan dagligen. Fahid verkar inte ha något emot det alls, de andra hästarna är ju väldigt vana. Jag var orolig att han skulle gå för nära, men det har han inte gjort. De vuxna hästarna verkar nästan koppla sambandet med att insekterna blir färre närmare röken.

För övrigt tycker jag att det är en perfekt idé om hästträning. Att låta hästarna vara med i vardagen istället för att skydda dem ifrån dem. Om hästarna ska leva med oss är det tryggare för dem att lära sig hantera olika "farliga saker" i omgivningen själva och vänja sig vid dem. Ju mer en kan vänja dem vid desto bättre. :)

Rider folk aldrig i skogen?

Jag har kommit en bit på väg med min massagepraktik och varit ut till ganska många hästar och hästägare för att massera och känna igenom hästarna. Vanligast har det varit med spänningar i ryggen och bakdelen, men även en del bogspänningar. Ofta är det ju flera spänningar i kombination.

Hästägaren frågar då alltid vad jag tycker att denne ska göra, och ofta ofta rekommenderar jag att rida hästen lång och låg i skog och mark. Gärna lite ojämn terräng, och då menar jag inte plöjd åker, utan stigar i skogen med rötter, grenar och annat att se upp för. Släng på hästen skydd och rid försiktigt! Inte för fort och inte med för korta tyglar! Låt hästen sänka huvudet och se var den ska sätta fötterna, det är en stor del av det hela.

Har en ingen möjlighet till det fungerar även träning med bommar på en ridbana/i ridhus. Fram men många bommar och bygg lite olika kombinationer av dem så hästen verkligen måste se sig för.

Roligt, enkelt och jättebra för överlinjen! Tyvärr brukar folk verka väldigt frågande inför detta, och knappt ens ta det på allvar. Jag måste skärpa till mig för att inte känna mig som en hopplöst oseriös skogsmulle... Synd, för jag tycker verkligen att även om en sedan ska tävla i fina ridhus med ordnad botten så är skogen en utmärkt träningsplats där en får massor gratis!

Så ut och trava kalhyggen med er! Det är väl det bästa en kan ha sådana ödsliga platser till...

Belöningsbaserad träning

Häromveckan var jag på föreläsning om belöningsbaserad hästträning för Carolina Fransson. Jättekul kurs som gav lite nya infallsvinklar och funderingar. Och även en klicker, en flugsmälla och uppmaningar om att prova själv hemma. Vilket jag så klart gjort. Både med hästarna och kaninen.
Himla roligt är det, och helt klart något jag ska lägga in mer i min träning och lek med djuren.
Malte har hittills lärt sig att följa flugsmällan (target) och dutta på den med nosen, samt snurra åt båda hållen. Men snurrandet ska vi finslipa lite. Det är så roligt att se hur snabbt han hajjar vad han behöver göra för att få godiset.
I början tyckte jag det var svårt att komma på några trick alls för en kanin, men nu bara ramlar idéerna in! Det blir en liten snurrfilm idag, verkligen nyttig för mig att se! Tycker mig vara lite sen med klickandet ibland och inser att jag kanske vill ha honom på mer avstånd från mig, bra att vi har lite att jobba på!

Då var det dags igen

För en ny omgång av ponnyakuten. Jag brukade följa det i början, men numera är det mest att jag tittar på ett avsnitt då och då. Jag tycker att ponnyakuten är en lysande idé av svt, men tyvärr genomför de den på ett inte alls lika lysande vis.

Konceptet att unga ryttare får hjälp med sina ponnyhästar under ett ridläger på sommaren är ett klockrent koncept! Verkligen! Här kan de som är på lägret få hjälp, och tv-tittarna kan få lära sig mer om hästar, deras beteende och hur en kan tänka i sin hantering och träning av dem. Barn och andra hästintresserade kan få lära sig om sunda förhållningssätt till hästar, om att de är egna varelser med andra preferenser än vi och lite om hur de fungerar. Men nej.

Svt framställer det som att barnen är små änglar som vet precis hur man ska göra, men tyvärr har de fått monsterponnys som beter sig galet. Experterna finns där för att tukta ponnyerna (vilket vi fått se alltför många gånger) föra att barnen sen ska kunna åka omkring på dem tryggt och säkert. Ignoransen som visas gör mig galen. Hur kan de använda så mycket våld och bestraffningar mot djur i tv? Hur kan de helt utelämna att det handlar om barn (och föräldrar) som inte förstår hur hästar fungerar och alltså behöver lära sig om det (och empati) och helt vanliga hästar? Ytterst få av de ekipagen jag sett har fått relevant och trevlig hjälp faktiskt.

Mitt tips till svt är att byta namn på programmet till ryttarakuten, dubbla programtiden och låt programmet spegla den verkliga sanningen; folk i hästsverige måste börja utbilda sig själva! Hästarna är hästar och det kommer de alltid att vara, om vi vill rida och träna dem får vi lära oss hur de fungerar och börja kommunicera på deras villkor.

Alltså...

Läser ibland att folk tror att deras hästar inte ska gå att rida på utan bett för att de är så starka och heta. Min erfarenhet är att sådana hästar ofta går mycket bättre utan bett! Att de inte reagerar så mycket på trycket från ett bett har liksom inte att göra med hur de kommer att reagera på tryck på nosryggen från ett bettlöst huvudlag, så argumentet håller inte för mig. Jag skulle nog istället säga att har du en "stark" häst så kanske bettlöst passar dig extra bra!

Jag kastar mig in i debatten

Fast att det har varit på tapeten typ hur länge som helst tycks det blomma upp igen nu på bloggar lite här och var. Frågan om nosgrimmans vara och icke vara. Folk från alla delar av hästvärlden blir upprörda och tjafsar nåt enormt. Som alltid kring dessa fantastiska, mytomspunna sagodjur som vi lever med. :)

För mig är det självklart att rida utan nosgrimma. Om jag rider med bett vill säga, så jag är inte "emot" att ha en rem runt hästens nos i alla lägen. Däremot är jag emot att spänna igen munnen på hästen, speciellt när den har ett bett där i. Det säger sig självt tycker jag, och det är faktiskt nog illa att vi ofta tycker att hästar behöver ha bett i munnen. Att dessutom stänga igen munnen med en rem är bara omoraliskt.

Och nej, jag ser faktiskt ingen anledning till att spänna igen hästens nos med en achenrem eller remontgrimma, då tycker jag att en har gått för fort fram. Hävdar en att det är för att bettet ska ligga mer still så tycker jag att en är för hårdhänt, och kan en inte låta bli att vara det så får en antingen rida bettlöst eller skaffa en curbstrap såsom westernryttarna brukar. Väldigt bra liten rem som sitter mellan bettringarna under hästens haka och håller bettet på plats utan att stänga igen munnen det minsta.

Att hävda att det skulle vara estetiskt med nosgrimma är även det främmande för mig, jag tycker bara det ser klumpigt ut. Hästar är vackrast utan utrustning överhuvudtaget!

Är detta verkligen 2000-talet?

Fick igår höra den uttjatade och, som jag trodde, förlegade kommentaren att "min häst är en sån som du gärna får säga till på skarpen, det är bara bra om du dänger till henne ordentligt om hon inte sköter sig".
Jag blev lite ställd, men svarade att det sällan hjälper att bråka utan är bättre att vara lugn och trygg bara. Vet inte om det hjälpte direkt, hästägaren röt åt hästen flera gånger efter det ändå, men kanske att hon ändå skämdes lite?

Jag har svårt att förstå hur folk kan tro att hästar ofta jävlas och är beräknande. Varför skulle de vara/göra det liksom? Det är inget en direkt tjänar på. Jag upplever hästar som väldigt sociala och intelligenta och när de "bråkar" vid hantering/ridning så är det för att de inte förstår eller känner sig osäkra och rädda. Mot det hjälper inte bestraffning!

Hästuppfostran och tillrättavisningar

Något jag tycker är tråkigt hos hästfolk är inställningen till tillrättavisningar och ev. bestraffningar av hästen. När man läser om människor som söker sig mot mer alternativa sätt att träna hästar återkommer en alltid till den frågan om hur en tillrättavisar hästen på ett schysst och rättvist sätt.
Den frågan är väldigt svår att besvara tycker jag, den som tvingas svara är inmålad i ett moraliskt dilemma på något vis. Den sekund du bestraffar hästen nedvärderas plötsligt den ömsesidiga kommunikation som annars premieras och hela idén om tvåvägskommunikation och om hästens åsikters värde ställs på spel.

Problemet med frågan är att den förutsätter att tillrättavisning och bestraffning måste förekomma i relationen mellan häst och människa. Eftersom att det tyvärr är den allmänna uppfattningen hos hästfolk.
Mitt svar på frågan skulle vara en motfråga; om du vill behandla hästen schysst och rättvist - varför då tillrättavisa eller bestraffa den?

Är det en reaktion från en signal från dig som hästen reagerat på, då använde du uppenbarligen fel signal. Ignorera hästens "felreaktion", prova ge signal igen och beröm då hästen uppträder som du vill.

Är det en reaktion på en signal från omvärlden som hästen reagerat på, varför behöver då du tillrättavisa? Det var ju inte något i er dialog som hästen reagerade på. Ingorera hästens "felreaktion" och börja prata om något annat så att den engagerar sig i er dialog istället.

Invändningen mot detta brukar vara att du inte bara kan ignorera att hästen sparkar dig eller springer över dig, men mitt svar är faktiskt att då står du på fel ställe vid fel tillfälle. En olycka kan givetvis hända, men att du viftar med armarna och kanske tjongar till en häst som är på väg att springa över dig så att den hejdar sig är inte en tillrättavisning utan en reflex för att inte göra illa dig. Det är inget du använder som pedagogiskt redskap för att lära hästen något.
Man bör även tänka lite före hästen och tex i situationer då hästen sannolikt kan bli rädd för något gå mellan hästen och den potentiellt "farliga saken", åtminstone i ett fall där man inte känner och har en relation till hästen. På så vis behöver du inte bestraffa eller tillrättavisa och heller inte riskera att göra illa dig. (Bestraffa aldrig en rädd häst!! Det spelar ingen roll om den är nära att springa över dig, ställ dig på rätt ställe, ta kontroll över situationen, men bestraffa för bövelen inte hästen!)


All forskning jag har läst, både på hästar, människor och andra djurslag, tyder på att bestraffning inte är något särskilt effektivt sätt att lära sig någonting på. Så varför använda det? Det skapar ju faktiskt ganska dålig stämning.

Suck

Jag är så trött på att bo i en sån ovänlig värld. Ofta är jag bra på att stänga in mig i min lilla bubbla och inte tänka för mycket på det, men då och då tränger sig verkligheten närmare och den senaste veckan har den verkligen flåsat mig i ryggen.

När jag var med min träningshäst och dennes ägare på löshoppningsträning tex, så möttes vi av värsta sortens människor. Sådana som bara intresserar sig för lydnad och inte alls kommunikation. Som spänner ögonen i en och berättar att det är minsann såhär det går till i verkligheten, man ska inte tro något annat!
Det kändes hemskt och jag försökte föreslå lite mjukare och tydligare sätt att hjälpa hästen att förstå vad som väntades men då blev de sura. Efter att ha jagat och även piskat vår livrädda och förvirrade häst upprepade gånger talade hon om för oss att vi måste lära oss att det är viktigt att hästar går fram för framåtdrivande hjälper. Alltid minsann! Oberoende av omständigheterna.
Det gör ont i hjärtat att tänka på.

Och nu när jag googlade på hur man tränar småkaniner att bli rumsrena får jag nästan bara upp våldsamma straffande förslag och tips; "han måste förstå att nej betyder nej!", "ta honom hårt i nackskinnet och lyft honom till lådan", osv. Jag kände mig helt villrådig och drog en lättnadens suck när jag till slut hittade någon som skrev att små kaniner kan ha svårt att hålla sig och att det är bra att ha flera lådor så att den hinner fram. Fint och alldeles logiskt. Sorgligt att förre än en på tio tänker så bara...

Hur kan det ha blivit så fel från början? Varför strävar så många efter makt och är beredda att vara otrevliga och våldsamma på kuppen? Jag förstår inte!

Inkörningen fortsätter

Idag var första gången jag vi satte Firouzeh framför vagn, och första gången hon drog något med hjul. Jag fick hjälp av Erik och vi lånade en rockard av stallägaren.
Det gick verkligen jättebra! Vi höll till på ridbanan där det är plant och fint och Efla verkade bara nöjd med att vagnen rullade lättare än veden som vi dragit tidigare. I början blev hon lite ilsken på skaklarna i svängarna men det vande hon sig fort vid. Så roligt! Jag ser fram emot att fortsätta, men det verkar tyvärr som om det dröjer lite innan vi har medhjälp nästa gång.
Letar loksele också för fullt, men det verkar inte vara det lättaste. Utrustningsmässigt är det svårt att ha en liten men väldigt bred häst...

Gullhästen utanför vår sadelkammare :)

Börjar med lite tömkörning.

Löshoppning i Bodarna

Jag bestämde mig för att försöka göra något åt min deppighet så jag lastade pållan och åkte hem till Bodarna, där vi bägge är uppväxta, och löshoppade med en vän.

Vädret var fantastiskt och det var svårt att inte bli nostalgisk när Firouzeh skakade på sig och nöjt frustade när hon såg var vi hamnat. Det känns så tryggt att vara där på något vis. Det är vårt, trots att det är så sällan vi är där. Vårt territorium, vår kärlek, en liten oas som för inte alltför länge sedan var det enda i vår värld som spelade någon roll. Det var som en liten semester från verkligheten.

Själva hoppningen gick också bra. Åtminstone bra nog för att vara oss. Trots måttligt engagemang hoppade lilla F bra och galopperade nöjt fram till mig efter varje språng för att få sin belöning. Det värmer alltid mitt hjärta när hon liksom tyr sig till mig lite extra som hon gärna gör när vi är iväg hemifrån.

Äntligen bågskytte

Idag tränade vi bågskytte för första gången efter vintern. Kul kul! Lilla hästapållen passade på att busa lite i början men sen skötte hon sig sååå fint och jag satte i princip alla pilar i tavlan. Underbart!

Dock hade jag lite nervositet i magen eftersom det som fick tummarna ur är att jag "råkat" lova att vi ska göra en liten uppvisning på en ridskola i närheten den 1:a maj. Jätteroligt, synd bara att vi inte är i bättre form. Men det är nog bara att åka, se glad ut och göra sitt bästa. Bara jag litar på Firouzeh är jag övertygad om att det går vägen. :)

Det är en underbar känsla att sitta och skjuta när hästen är nöjd och går klockrent. :)

Om träning och tävling

Jag känner mig inte så intresserad av att tävla med min häst. Däremot tycker jag att det är väldigt roligt att åka ut och göra saker. Träna till uppvisningar, rida uppvisningar, göra utflykter eller tävla lite beridet bågskytte eller liknande som vi gör mest på kul. Att det blir tävlande på det sista är mest för att det är vad som finns.
Problemet med detta är att jag upplever ett sånt litet utbud för de som inte nödvändigtvis vill just tävla i vem som är bäst på ditt eller datt. Dessutom upplever jag att det finns ett väldigt begränsat utrymme för träning i de grenar som intresserar mig (western, tornerspel, beridet bågskytte, "dressyr" utan tävlingsinriktning(alltså inte tävlingsdressyr utan mer åt det akademiska hållet), working equitation, distans eller kanske frihetsdressyr). Men kanske ökar denna begränsning kraftigt med en tunn plånbok och ett insnöat släp.

Nu var det i alla fall en pay and ride i WE på gång på Uppsala Ponnyklubb vilken verkar rolig. Den låg på väldigt lätt nivå och det känns som om det råder tillåtande stämning och låga tävlingsambitioner hos de startande. Men. Det känns ändå lite orättvist mot min häst då jag inte riktigt känner att vi tränat tillräckligt inför det. Jag vet att hon är i dålig form och antagligen inte kommer att känna sig peppad inför det hela. (Hennes humör spelar stor roll.)
Det som gör mig tveksam är den lilla tidspress man ändå har, för att de eftervarande inte ska få vänta i hundra år. Jag hade hemskt gärna ridit omkring i ett ridhus med hinder i och bekantat oss med dem i lugn och ro innan, det är synd att det verkar så svårt att få till...

Ensamhetsträning

Idag var vädret helt fantastiskt! Sol, blå himmel och massor av underbart vacker dimma som täckte landskapet. Om man bortser från kylan (-12grader) så var det väldigt likt vädret på Kanarieöarna, vilket påminde mig om min växande längtan efter att flytta till varmare breddgrader.

Jag känner att jag har skrivit lite lite om Falanghinas träning på sistone. Ridningen (i skritt och trav) fungerar bra när vi rider tillsammans och hon sköter sig jättefint som handhäst. Något hon däremot har haft svårt med är att vara ensam. Hon kan bli alldeles förtvivlad över att behöva gå ifrån de andra hästarna och avskyr att bli lämnad ensam i stallet en liten stund då och då.
Så vi tänkte börja träna på det där med ensamhet hon och jag. Vi var ute och tömkörde en sväng idag på förmiddagen, för andra gången, och hon skötte sig fint med tanke på omständigheterna tycker jag. Hon ville vända någon gång i början och hon skyndade lite på hemvägen men det var mycket bättre än gången innan.
Hon är egentligen en ganska trygg häst och är inte särskilt rädd för "konstiga saker" som man kan gå förbi. Men det är klart att allt blir mer på allvar när man är ensam ute och ska gå först.
När vi kom tillbaka lät jag henne göra det tråkigaste hon vet en stund (stå i stallet och äta kraftfoder (egentligen inte riktigt kraftfoder utan lusern)), istället för det roligaste (springa ut i hagen till kompisarna). Jag tänker att hon kanske får mindre bråttom hem om hon vet att det är matdags innan hon får komma till de andra i hagen igen.

When nothing goes right - go left!

Jag var ju säker på att vi behövde tuffa till oss och vara bestämda och rida dressyr med bett och stöd på tygeln och så vidare. Mest för att jag tänkte att det skulle vara bra för vår kommunikation och bra rent fysiskt för Firouzeh. Hon var ju dock av en lite annan åsikt och tjurade som tusan över träningen. Efter att har varit ledsen och uppgiven och sur och arg och allt annat man gärna går igenom innan man sansar sig så insåg jag att jag kanske valt fel metod för stunden helt enkelt. Så vi plockade av tränset igen och provade det helt enkelt. Det gick mycket bättre genast!

Kanske för att jag verkligen måste skärpa mig och göra rätt för att något ska hända, och för att jag inte kan störa hennes balans lika illa om jag inte hänger hit och dit i tyglarna. Jag vet inte. Men jag vet att om min lilla lurvboll är nöjd så är jag, vi lägger tränset på hyllan ännu ett litet tag. Det får vara så. Viktigast är att vi är vänner! 

Prestationsångest

Jag och Firouzeh har aldrig varit några stjärnor på dressyrbanan. Vi har helt enkelt inte hållit på med så mycket sådant. Tävlingsdressyr intresserar oss inte alls och för mig blir det väldigt lätt en massa prestationsångest inblandat när man ska rida på bana.

I skogen är vi kungar! Vi kan ta oss över vilket kalhygge som helst och tränga igenom alla sorters tät skog. Vi hoppar bäckar och plumsar igenom vattenpölar. Vi kan rida långt, vi fixar all trafik (förutom att det är så tråkigt att alltid gå på höger sida..) och vi myser bägge av fikapauser och svampplockning. Det är sådant jag försöker påminna mig om när vi slängtravar omkring och försöker få till en endaste galoppfattning i hagen där vi övar dressyr.

Både jag och Firouzeh är ganska lata och tjuriga till vår natur och när det blir jobbigt eller svårt, som det lätt blir ibland när man försöker lära sig nya saker, så slår vi bägge helst ifrån oss. Det går dock bättre när man tänker positivt har jag märkt, och även om det ofta är svårt så har vi faktiskt kommit en liten bit på väg.

När Erik var här med kameran i helgen skulle han fota lite så att jag kunde titta på bilderna när vi kom hem så kröp självklart prestationsångesten fram. Det vore så roligt med några bra bilder... Tyvärr blev det inte alls många bra bilder, så klart, men det är alltid nyttigt att se sig själv och kanske hitta något konstruktivt att tänka på och förbättra.

Vi tänker inte ge upp! Vi ska ta mig tusan lära oss knepen. Min lilla lurvboll och jag.

Det blir ju förstås extra tufft i alla djup snö...

Jag och Falanghina övar trav :)

Morby

Skogen dit vi flyttat är helt fantastisk! Vit och snötäckt ruvar den på en bomullsmjuk tystnad att rida omkring i. Över stubbar och stenar och under valv av snöklädda träd. Alla ljud blir dämpade och det känns som om världen utanför försvinner! Det finns bara vi och hästarna och ett och annat rådjur som skuttar förbi. Djurstigarna korsar våra och snirklar sig bort mellan träden. Vi har bestämt oss för att öva barbackasitsen lite nu ett tag och kajkar därför allt som oftast omkring utan både sadel och huvudlag. Hästarna frustar och njuter och känslan av frihet och lätthet är slående.

Jag och lillhästen och skog :)

Fin bild, tycker jag :)