Vädret är kallt, soligt och underbart och Firouzeh står och solar med runda magen. Jag kånkar foder och vatten och läser i boken "Att bli med föl". Plötsligt känns det så verkligt alltihop. Vi har en bebis! Den är inte ullig än så länge, men den är kanske 40cm stor och väger flera kilo. Och så har den förhoppningsvis fyra små hovar.
Jag mockar i lösdriften och tänker att kanske kommer den att födas här inne?
I boken står om allt som kan gå fel innan och under fölningen. Jag kallsvettas lite och funderar på att sluta läsa. Men det är ju ändå bättre om jag vet innan. Och förmodligen går det ju bra. De allra allra flesta fölningar går ju helt utan komplikationer. Dessutom har vi fixat så bra förutsättningar vi bara kan! Vi bor alla tillsammans, Firouzeh har en snäll hästkompis, de går ute och äter så mycket grovfoder de vill och de har en fin lösdrift att sova i. Och för mig är Firouzeh superhästen! Kan någon klara det här så kan väl hon?! Erik håller med mig.
I vanliga fall brukar jag inte tvivla, när jag inte läser om sånt som kan hända. Jag litar på moder jord. Här på den här kullen, under träden och himlen, kommer Firouzehs fölunge födas!
Det känns som om det enda jag gör är att jobba och slita. Klafsa i lera, hålla igång elden, släpa tunga stockar och plankor, hugga ved, bära vatten, åka bil till lönejobb, lönejobba, bära ännu mer vatten, köra foder i lera och med punka på skottkärran och så försöka hitta på nåt ok att äta. Som man orkar laga. Och gå ut med komposten. Igen.
Suck och stön. Jag som vill hinna rida! Umgås med min häst. Bygga klart min veranda. Laga god mat. Öva yoga. Spela musik. Hantverka. Just nu känns det som om allt är en kamp för att klara vardagen. För att hinna med allt vi måste göra. Innan vintern kommer. Innan vi går ner oss i leran.
Men ändå. Det är så skönt att vi är här allihop. Och vi får vara här. Vi ska vara här. Och vi får göra som vi vill! Det kan bli så fint här och snart är vi i lite bättre ordning. När man tänker på det är det lätt att bli glad och bara vi får färdigt lösdriften så är det egentligen ingen panik med resten.
Jag håller nog på att svämma över också av kärlek till mina djur och till naturen som är så fin. Moder jord. Och Erik förstås. Det är så bra att vi är en liten flock av varelser som bor här nu.
Vårt lite primitiva och väldigt tunga sätt att flytta stockar på...
Hästmat! Himla fint att vi har fått hem det i alla fall. Åtminstone till halva vintern. Hoppas vi snart har tid att hämta resten.
Bästis!
Tjoho! Början till en stomme till lösdriften är uppe! :)
...är uppe. Eller inne, kanske man ska
säga. Det börjar ju bli kallare om nätterna så jag tänkte att
det var lika bra att ta in tomaterna, så de får hänga i fönstret
och mogna. Alla fick dock inte plats i köket. Roligt att ha många
:) Dom är som godis!
Dessutom förbereder vi oss på att
byta upp. Dra vidare. Prova något nytt.
Jag ligger i min säng och lyssnar på
regnet. Då och då knäpper det till från spisen. Ibland känner
jag mig så liten i den stora stora världen. I min lilla vagn och
med min lilla häst. Det finns så många små små människor och
djur. Vi kryllar omkring som i en myrstack.
Jag vill inte sova, jag vill vara vaken
och lyssna på regnet. Känna på ensamheten. Det är skönt med
höst.
Jag har alltid älskat att läsa sagor. Ofta önskar jag också
att verkligheten var mer lik sagornas värld. Även om den ofta är
hemsk så känns den lite enklare, den är ofta väldigt svart-vit
och det är tydligt vad man kämpar för.
Jag vet inte om det egentligen är bra att önska sig en mer
svart-vit värld, antagligen inte. Men jag kan inte låta bli att
ryckas med i sagorna. Ikväll var det Robin Hood-filmen jag tittade
på. Hemsk, men så vacker! Jag tror att jag måste klä upp mig lite
oftare och rida omkring i skogen med min pilbåge. Öva lite mer
skytte. Och rida! Rida överallt, speciellt när det är dimma... Äta
mat kring en öppen eld och sedan rida lite mer. Skapa oss ett eget
äventyr...
Något jag upplever som väldigt stressande, är hur människor verkar finna en sådan tillfredställelse i att hela tiden bedöma saker och stoppa in dem i fack.
"Min häst är så feg, han vågar aldrig gå förbi den där traktorn! Haha, jämt ska han hålla på och tönta sig."
"Oj, har du odlat den själv? Vad duktig du är!"
"Min häst är så eeelak! En gång jagade den ju bort en annan häst från hagen/maten/whatever så nu ska den alltid gå själv."
"Men det där var väl inte så smart gjort? Typiskt dig!"
Kanske inte så tydliga exempel, men jag känner mig trängd av att hela tiden bli bedömd av andra. Eller rättare sagt av att alla andra hela tiden (omedvetet?) bedömer allt och alla.
Kanske beror det på att stor del av min uppväxt präglats av saker jag gjort för att bli tillräckligt duktig för att gillas. Tillräckligt duktig för att andra ska bli nöjda. Vad nu det ska vara bra för? Själv blev jag ju aldrig nöjd ändå. Och inte särskilt glad heller...
I exemplen ovan hade jag istället velat säga såhär tex:
"Traktorn verkar få min häst att känna sig osäker, bäst att vi går förbi den fler gånger så märker han nog att den inte är farlig."
"Åh, har du odlat den själv? Vad kul!"
"Det verkar som att min häst och den andra hästen vi provade släppa ihop med inte trivs med varandra. Synd, vi får hitta på en annan lösning då."
"Hoppsan, det var tokigt. Sånt som händer ibland."
Väldigt ofta när jag försöker förklara det här har folk svårt att förstå vad jag menar, känner sig kritiserade och går in i försvarsställning. Väldigt jobbigt. Jag förstår att det inte är något de tänker på. Jag gör det säkert också, omedvetet, jätteofta. Vi blir liksom det vi ser och växer upp i.
Jag önskar att jag kunde omge mig av människor som inte dömde så ofta som jag upplever det idag. Och att jag själv kunde bli mindre dömande. Oavsett om man får en duktig- eller dåligstämpel på sig är det hemskt stressande tycker jag.
Kanske är det också det som är så fint med djur, att de inte dömer på samma sätt.
Jag får ofta höra att jag är överbeskyddande och nojig med min häst, och jag tror att det har till stor del att göra med att jag så gärna vill skydda henne från att bli bedömd. Hon är liksom den käraste och allra mest känsliga punkten hos mig och jag vill bara slippa höra allt som alla andra tycker om henne.
Jag tränar unghäst nere i Flen. Bäst om man slipper att folk tittar och tycker saker, så kan man bara känna efter i sig själv istället!
Kanske Syster Sols bästa text, med högst igenkänningsfaktor? Lyssna! :)
.JPG)
+version2.jpg)
