Jag och lillhästen och skog :)

Fin bild, tycker jag :)

Tokiga finhästen!

Storhästen

Det märks plötsligt tydligt att Firouzeh är den trygga storhästen. Jag litar ju verkligen på henne att hon klarar ut alla situationer och behöver inte alls vara lika uppmärksam på lastbilar eller svår terräng. Det märks att hon växer lite av att ha med lillhästen på släp, vi ska lära henne allt vi kan ju! Och när vi sedan inte har med henne känns det som om vi är så lätta! Inga problem att trava över kalhygget eller hoppa stora bäcken i skogen, inget snöre att hålla koll på och ingen att vänta på. Vi kan ju stigarna och stockarna så det är bara att tuffa på!
Efter skogsturen testade jag galoppen på ängen och oj vad hon kändes fin! Mycket finare än på länge. Det är tydligt att det hjälper med ordentlig uppvärmning. Nu ska vi minsann träna!

Det är konstigt att bilderna aldrig känns lika magiska som den verkliga stunden...

Fröken Falanghina innan morgonens ridtur :)

Tyvärr glömde jag fota när jag red. Tänkte på annat. Det var första gången jag red henne själv i skogen, men det gick bra. Ungefär som att tömköra, eftersom det förväntas av henne att gå först och att hon plötsligt är ensam på marken. Lite vingligt och ovant förstås när man är utan flocken och någon gång gnäggade hon efter de andra. Men jag är nöjd, hon är väldigt sansad och trygg i sig själv ändå. Att klättra omkring i vår lilla skog är nog en perfekt början på att vara ute ensam och knalla. Sedan kanske vi kan avancera till att gå över vägen till travbanan eller rida snirklar på ängen.
Mitt favoritsätt att lära unghästarna att svänga och följa ryttaren är att rida omkring bland träd, stenar och rötter. Då har de annat att koncentrera sig på istället för att fundera över vad som betyder vad och varför de ska svänga. Bäst är förstås om man har sällskap och alla går åt samma håll men lite egna vägar, men har man inget får det fungera ändå.
Duktiga hästen!

Besök i Kungliga Hufvudstaden

Ja, idag var jag som sagt i den kungliga hufvudstaden på visit för att leverera ett viktigt dokument åt min far. På 08:09-tåget såg jag nog ut som den minst viktiga personen ombord när jag satt med uppdragna knän och stickade på ett par sockar, men inombords kände jag mig väldigt viktig bland alla iPhone-knappande kostymnissar.

Väl framme var mina främsta iaktagelser att ingen annan hade leriga kängor och att de flesta verkade ha hemskt bråttom! Jag höll på att krocka med två olika personer och jag blev nästan överkörd av en cykel!
Det kändes som länge sedan jag vandrade omkring på så pass civiliserad mark och det var faktiskt ganska upprymmande. Själv kände jag mig ju inte stressad, däremot var det ganska skönt i det fina vädret.
När dokumentet var lämnat beslöt jag mig för att vandra förbi hovslagargatan, vilken jag sett på kartan. Till min besvikelse var det dock inget särskilt med den, utom ett rött ganska fint hus, men varken hästar, tänger eller städ fanns att beskåda.

Ett stenkast därifrån såg jag däremot två ståtliga springare, om än lite stela.

Men hovvården på dessa var nog tyvärr eftersatt. Det här är i alla fall vad jag kallar en lång hov, och det ser inte ut som den är kratsad på ett tag...

Aja, hufvudstaden i all ära, men jag traskade tillbaka till tåget och åkte hem till leran igen. Och hästarna. Och punkan på mitt bildäck. Och min rökiga vagn. Och livet på landet. Det är ju där jag trivs bäst!

God morgon världen!

Solen skiner och det är frost utanför och på rutan. Jag vaknade av mig själv i morse och kände mig sugen på att gå upp trots att det var betydligt kallare i vagnen än igår kväll. Men nu puttrar brasan trivsamt i spisen och jag äter gröt (också lagad på spisen) iklädd långkalsonger och en ylletröja över nattlinnet. Internet funkar för en gångs skull i vagnen, om det får fortsätta så vore det väldigt praktiskt.
En kopp te nu bara så ska jag cykla iväg till hästarna och se om dom, jag har inget jobb idag förrän i eftermiddag.
Kanske, kanske håller jag på att bli glad igen? Jag mår mycket bättre än på länge!

Det bästa med kylan...

...måste vara att den åtminstone är vacker att titta på. Till och med vår parkering kan vara fin med rätt ljus och temperatur... :)

Kattbesök..

Så går det om man har en vedspis och en säng med massor av kuddar och utsikt åt två håll. :)

Lisen

En schysst söndagsmorgon...

Morgonsol

<3

Vyn från min säng

Det ryker in lite, men vad fasen! Jag har en spis! Jag har värme! Jag kan laga mat "på riktigt" äntligen! :)

Hästarna

Kärlek på dom!

Snö

Första snön har kommit, och jag har vinterångest deluxe! Det är ju så vansinnigt kallt överallt och det blir ju så mörkt så fort. Det verkar inte hjälpa hur mycket kläder jag än tar på mig, så länge jag inte står mitt framför en eld eller ligger nerbäddad (och iklädd sockar!) på fårskinnsfäll med duntäcke och två extrafiltar så fryser jag så att jag får ont för att jag spänner mig så. Och tyvärr verkar humöret sjunka med vädret. En våg av stresskänslor har som svept in över mig. Jag måste täta mina fönster. Jag måste bygga färdigt min veranda. Jag måste få till ett skydd för veden. Jag måste gräva färdigt i min trädgård. Åh!

Några som har det ordnat är i alla fall hästarna. Som vanligt kommer dom först. :) Fri tillgång har dom fått på jättefint hösilage och nu när det är fruset i hagen blir de inte ens kladdiga om fötterna. Dessutom har Firouzeh fått ett nytt fint täcke med lite lite foder i som hon får ha när det är pissväder. Känns faktiskt väldigt bra, jag är lite orolig annars för hennes rygg. Men nu när jag passat vädret och provat täcket så ömmar hon ingenting när man klämmer. Förmodligen har ridningen, massagen och allt liniment gjort sitt till också. :)

Hösttider är svamptider

Alla som känner mig och Karin vet att vi är lite tokiga i kantareller. Så när vädret äntligen var soligt blev det planerade vi snabbt in en liten svamptur. Liten var i alla fall tanken att den skulle vara... Vi hittade en jättefin ny stig som vi bara var tvungna att följa och se vart den tog vägen och dessutom hur mycket svamp som helst! Det var sådär så att vi fick rida förbi massor som vi inte kunde få med oss och ångra att vi inte hade fler kassar. Till och med våra fantastiska hästar som brukar ha gott om tålamod, och kunna tugga i sig en del blåbärsris under svampplockningen, tröttnade lite en stund och tänkte lite diskret rymma hem.
Och när kassarna var fyllda visade det sig vara längre hem än vad vi trott, vi red ut strax efter 9 och var inte hemma förrän vid 4-tiden! Men då är ju hästarna ordentligt motionerade iaf... Och dom verkar orka hur mycket som helst, Firouzeh var pigg och glad hela vägen. Lite hungriga bara, så det blev lite hästmats-pauser under färden.

Min fina häst, lastad med svampkassar :)

Gullehästarna, om Firouzeh får vill hon gärna stå nära Sapone, men det får hon oftast bara om vi är iväg en bit hemifrån. Desto nöjdare blir hon då.. :)

In action :) Färggladast på vägarna är vi i alla fall. Bra, så vi syns!

Vad tror ni döljer sig under den här presseningen?

:D

Söndag

Tömkörningspromenad med Lill-hästen i regnet. Mys!

Drömmen om en cirkusvagn

Jag hade ju tänkt att jag skulle dokumentera mitt bygge lite bättre här på bloggen. Skriva om hur jag gjort och varför hela tiden, och kanske kunna få tips av andra. Nu har det inte blivit så mycket av det, för mitt irl-liv har varit för rörigt och tagit för mycket plats. Både bra och dåligt kanske. Men jag ska försöka skärpa till mig och skriva lite mer om de momenten som är kvar, och sen får cyberspace nöja sig med att det här är en blogg om att bo i vagn, och det är inte så illa det heller!

Min spis har anlänt!

Så vacker den är där den står utanför vagnen i solen... Bilden blev dessutom lite drömsk i sin framtoning eftersom kameralinsen kantades av det tjockare slagets imma som jag försökte torka bort med min yletröja men det lyckades inte hela vägen runt. ^^

Om ljud i samhället

Tydligen är det på förslag att man ska låta en del moskéer i Sverige (eller är det kanske bara någon?) att ha böneutrop ibland. Läste ett inlägg här om det som väckte lite känslor.
Skribenten tycker att förslaget borde röstas ner och att alla borde sänka ljudvolymen i samhället istället och visa mer hänsyn eftersom alla ljud stör.

Jag förstår hur hon tänker, de flesta gillar sina egenvalda ljud bäst och tycker att alla andra borde dra ner på volymen. Men, snälla, det verkar som att så himla många glömmer att vi lever här på jorden tillsammans! Vi är inte ensamma, inte ens lite! Och alla låter, så gott som hela tiden. Att tysta ner allt och alla känns jobbigt och krystat och gör att samhället blir ganska stelt och opersonligt tycker jag.
Givetvis kan inte alla föra okontrollerat mycket ljud hela tiden, men eftersom de flesta levande varelser inte mår bra av sådant oväsen så löser det problemet sig självt.
Att man ska visa hänsyn till sina grannar när man bor i lägenhet är lite av samma sak, det ska man absolut, men om man bor i lägenhet ska man nog också vara beredd att man kan höra andra - man delar för tusan hus med ganska många andra människor! Att många har svårt att sova om det inte är knäpptyst omkring dem känns tyvärr lite bortskämt och beror förmodligen på att vi lever lite för skyddade för vårt eget bästa ibland.

För att gå tillbaka till moskéernas utrop så tycker jag inte det är några problem. De skulle väl inte få ropa varje dag eller hela tiden och det handlar ju varken om konstiga tider eller långa stunder. Så länge de inte ropar ut otrevliga eller elaka budskap tycker jag det är bra att höra att människor engagerar sig i olika saker. Det är trevligare än alla buss och billjud som de flesta räknar till vardag, dygnet runt.

Ny häst!

Falanghina, sto född 2009 på Yxtaholm, Prinsens Araber e. Gwarant u. Farza

Familjen växer, åtminstone tillfälligt :) Lilla Frallan är nämligen min träningshäst ett litet tag framöver och alltså en del av flocken. Hittills verkar hon trivas och har varit väldigt lugn ända sen hon kom. :)