Yay!

Bror min slipar lite på bänkskivan till mitt kök. Snart är den klar! Han har limmat ihop den av spill-bitar från ett snickeri och själva diskhon som ska sitta i hålet har jag hittat på skroten. Återvinning på hög nivå. :)

Väldigt glad är jag också för att han har lagt ner så mycket tid och arbete på skivan, den är jättefin!

Gott nytt år!

Jag och min käre bror hängde, efter dykningen, i vagnen och åt tacos och myste. Tolvslaget tillbringade vi i hästhagen. Det ger blandade känslor tycker jag att stå bland hästarna och se och höra alla fyrverkerier omkring. Lite coolt men ganska korkat. När man inte ser de vackra färgerna på himlen känns det verkligen som jag föreställer mig ett krig.

Hästarna tog det hela ganska sansat dock. Lilla Flugan blev mest berörd och fick igång de andra i trav när den närmsta grannen smällde av sina raketer, men mer action än så blev det inte och trots att de var uppmärksamma verkade de inte så rädda.

Höjdpunkten på natten var såklart bubblet. Firouzeh är väldigt förtjust i champange och de andra hästarna verkade också tycka att det var ok. Vi hade med oss fin-glas från hittade i en skrothög och min lilla tokpålla glömde direkt raketerna när vi öppnade flaskan och delade systerligt.

Årets sista dumpstring

Var rätt spontan och blev ganska lyckad! Massor med apelsiner och annat gott. Tyvärr fick vi lämna massor eftersom vi inte hade tillräckligt med kassar trots att vi hittade en extra och en kartong i containern.
Dessutom blev det ett ovanligt tidigt dyk eftersom affärerna stängde tidigt och folk verkade upptagna av nyårsfirande så vi var hemma redan vid halv nio med våra fynd. Väldigt skönt tycker jag som brukar bli jättetrött annars.
Humöret gled upp på topp och man är ju ganska pepp på dykning för tillfället!
Det blev dock mindre kaos i vagnen med juicepressning, basilikatorkning, kolakokning och varma mackor-tillverkning. Just the way I like it! :)

Grattis på min födelsedag!

Inte för att det är kul att bli äldre direkt, men det var ganska roligt att träffa gamla vänner som jag inte träffar så ofta annars. Och jag fick en ny kamera av mina snälla föräldrar! En systemkamera! Perfekt eftersom att min gamla kamera precis gått sönder fast att jag är himla sugen på att fota lite mer igen. Yay!

Julen

Jag känner mig inte alls intresserad av julen det här året. Det är väl iofs inget ovanligt, jag har tröttnat mer och mer de senaste åren. Det känns faktiskt bara hemskt och jobbigt med all konsumtionshets i samband med firandet. Det blir i princip omöjligt att åka bil kring stan för att så många är ute och de flesta upplevs mer stressade än lyckliga.
Men jag har (i år igen) lyckats smita ifrån firandet och hoppas på en kul och lugn helg hemikring med hästarna och min käre bror på besök. Kanske lite dumpstring och ljusstöpning. Och jobba undan de där sista papperna till företaget och dra lite el i vagnen. Som en vanlig helg utan något planerat med andra ord. Skönt!

Blandade känslor

Jag börjar inlägget med en riktig vagnsbyggarlåt - Framåt tillsammans med Jordbandet. Moder jord kollektivets egna band. Himla fint och inspirerande tycker jag!

När man är i ett uppbrott såhär blir det så väldigt mycket att fundera kring. Stora och svåra frågor! Vart ska vi bo nu? Vad ska vi göra? Vilka är vi? Vad vill vi med livet egentligen?!
Jag har väldigt lätt att känna ångest och stor uppgivenhet när vi inte har något tydligt att följa! Det känns konstigt att skriva att jag inte har en aning om vad jag vill, eller ens vem jag ska göra det med. Varje gång jag känner efter längtar jag efter olika människor och var jag ska bo har jag ingen aning om alls.

Det enda jag vet är att jag vill vara närmare mina hästar och att jag vill bo i min vagn. Och det är väl tur det åtminstone. Men jag önskar att det uppenbarade sig något mer alternativ och att vi här på Tisslinge kunde bestämma hur vi ska ha det.

Vi

Men jag tror att det skulle vara spännande att bo i ett riktigt kollektiv. Åtminstone om de övriga är intresserade av att dricka te och prata om livet och vad sanning är. Hemskt svåra funderingar men ju verkligen sånt som präglar min vardag. Att bo i vagn på ett kollektiv känns dessutom som ultimat eftersom man har sitt eget krypin men sällan behöver vara helt ensam utan för det mesta kan hitta någon/några att umgås med.

Mitt i all röra...

Det mesta känns upp-och-ner här för tillfället. Det är ju lite som att någon ryckt bort mattan under våra fötter. Det är ganska tufft att precis starta företag eller plugga heltid om allting är som det brukar men den mesta tryggheten i vår vardag har rasat för tillfället. Vi letar nytt boende för oss och hästarna med ljus och lykta men som det är nu har vi ingenting på gång. Inte ens något som vi tittat på och gillat men inte fått. Det verkar inte finnas någonting som passar oss, även om vi inte har så höga krav. Alls faktiskt.
Men mitt i allt känns det så skönt att jag har vagnen. Visst river flytten upp saker, men det är inte alls detsamma som att lämna ett hus för ett annat. Vagnen har verkligen blivit min trygga punkt mitt i allt. Det är underbart att ha ett eget krypin att ta med sig!

Morby

Skogen dit vi flyttat är helt fantastisk! Vit och snötäckt ruvar den på en bomullsmjuk tystnad att rida omkring i. Över stubbar och stenar och under valv av snöklädda träd. Alla ljud blir dämpade och det känns som om världen utanför försvinner! Det finns bara vi och hästarna och ett och annat rådjur som skuttar förbi. Djurstigarna korsar våra och snirklar sig bort mellan träden. Vi har bestämt oss för att öva barbackasitsen lite nu ett tag och kajkar därför allt som oftast omkring utan både sadel och huvudlag. Hästarna frustar och njuter och känslan av frihet och lätthet är slående.

Stall vs. lösdrift

Eftersom vi inte har haft någon lösdrift på det nya stället så har vi tvingats stalla in hästarna tills vi löst det med en ligghall ute. Tråkigt men inte mycket att göra åt. Vi måste ju följa lagen och tydligen finns det flera grannar i området som brukar kolla upp gårdarna nära och anmäla om någon verkar smita. Lite löjligt känns det dock att människor tror att hästarna hellre vill stå inne i en liten låda än vara ute när det fortfarande är 10grader varmt och de har fri tillgång på foder samt gräs som växer i hagen vilket var läget när vi flyttade in. Men lag är lag.

Hästarna verkar dock inte alls imponerade av lagen. Första kvällen gick det bra att få in dem men de verkade helt förtvivlade när de insåg att vi skulle lämna dem i boxarna. I den stunden var det lätt att känna sig som en hemsk förrädare. De kan verkligen inte förstå varför de måste vara ensamma i varsin liten trång box när det finns en hel hage utanför!

Ofta upplever man hästar annars vara ganska nöjda med att få komma in och kissa i halm och äta lite kraftfoder, även om de inte nödvändigtvis alltid vill stå kvar i boxen hela natten. De flesta är vana sedan de var små att det är så och hästar är vanedjur, de vill att man ska följa rutinerna och att inget ska ändras för mycket. Både Firouzeh och Sapone har ju tidigare stått på stall och det har egentligen inte varit något problem rent psykiskt, mer bara lett till svullna ben och stelare hästar.

Men nu hade de alltså bestämt sig för att de var utedjur. De ville hålla ihop sin flock och inte stå stilla inne hela natten och stirra på en vägg. Följande kvällar fick vi hämta dem längst bort i hagen och släpa in dem. Andra kvällen fick vi inte ens tag på Karins unghäst förrän vi var vid grinden med de andra och han insåg att han ville följa flocken.

Jag grät när vi kom hem. Och innan vi åkte. Klumpen i magen ville inte försvinna. Kände mig så himla maktlös! Första veckan på stall var väldigt påfrestande för oss alla tror jag.

Nu har de stått på stall i tre veckor, och även om det inte är poppis (vi får fortfarande hämta dem längst bort i hagen) så verkar det som mer ok. Ingen av dem gillar att vara i boxarna men de är inte hysteriska längre i alla fall. Dessutom har vi fått låna en container av min far över vintern så det ska inte vara såhär för evigt, utan som tur är verkar en bättre lösning vara inom räckhåll. Vi kommer igen!

Bild från sista dagen på Tisslinge på mig och min lilla favorithäst :)

Det blir inte alltid som man tänkt sig....

Det var ju bestämt att vi skulle bo kvar på Tisslinge tills Karin pluggat klart (2,5 år till) och därför hade vi ju grävt grönsaksland, snickrat på uthus och lagt tegel på parkeringen.
Liite ångest över det har jag haft, eftersom jag faktiskt gillar att vara på väg. Det känns lite jobbigt att hänga kvar på samma ställe för länge. Varför vet jag egentligen inte, jag är väl en orolig själ eller nåt.
Men, på grund av lite ändrade omständigheter så bestämde vi oss hastigt för att flytta ändå. Först hästarna, eftersom vi inte har någon annan stans att flytta där vi alla kan vara tillsammans. Ganska otroligt ändå att vi lyckades hitta något nytt till dem på en vecka.

Det blev en gård 3,3 km bort från oss, där de tidigare haft travhästar men nu har det tomt. Otroligt lyxigt med ett "eget" stall på 15 boxar och väldigt fina hagar till hästarna.
Tyvärr finns där ingen lösdrift än så vi får ha dem installade på natten, vilket har varit väldigt tråkigt. Tanken är dock att vi ska försöka ordna en lösdrift så fort som möjligt.

Förra helgen var det så dags att rida över hästarna till sitt nya hem och trots lerigt och regntungt väder var stämningen på topp! Världens bästa Erik var med och hjälpte till att bära och ta lite kort. :)

Varför?

Varför verkar så många ha så stora problem med att en del är eller beter sig annorlunda än normen? Varför verkar de bli så otroligt störda av det? Jag förstår verkligen inte det!
Så länge man är snäll och vänlig och gör sitt bästa så tycker jag faktiskt att man får vara precis som man vill. Det är ju bara bra om alla inte är helt lika och vill samma saker! Men överallt möts man av detta enorma motstånd! Ibland är det så svårt att förstå varför det skulle vara befogat. Det är verkligen synd att så många verkar känna sig trängda eller störda av allt som inte följer normen, och det är verkligen obehagligt hur vassa taggar de plötsligt får utåt.
Hur ska vi kunna få fred på vår jord om många är så rädda för sådant som är annorlunda att de reagerar offensivt och aggresivt?!

Plötsligt så var vintern här

Och även om den till viss del är kall, mörk och hemsk så är den väldigt vacker... Och min lilla vagn ser väldigt hemtrevlig ut att komma hem till när det ryker ur skorstenen. :)

Vagnmys

Jag hängde in min hängmatte-gungstol (eller vad den nu kan tänkas heta?) framför spisen. Perfekt att sitta i medan man väntar på att det blir varmt, det är ju där det blir varmt först. :) Antingen kan man sitta med fötterna på spisen och värma sig eller med ryggen mot spisen och kolla på film på datorn om man ställer den på köksbänken. Perfekt!
Däremot blir det trångt att gå förbi om man är två, men än så länge bor ju bara jag i vagnen och om någon mindre fyrbenting skulle flytta in så lär den komma förbi ändå. Eller ligga och mysa i mitt knä.
Att sitta och fixa med papper till företaget funkar också bra där. Varmt och skönt och dessutom blir man inte trött på att sitta på samma sätt som i en vanlig stol.
Perfekt att den går att plocka upp och ner, som ett vardagsrum man enkelt trollar bort när det inte används. Gungan är verkligen toppen!

Dagens hästträning

Idag verkade jag lilla Falanghina. Nemas problemas för hon var jätteduktig på att stå och lyfta benen. Glömde tyvärr av att ta bilder, får verkligen skärpa mig med det! Det är i alla fall skönt nu för både ben och hovar att det frusit till lite och inte är så vansinnigt lerigt.
Sedan tränade vi lite ikea-kasse. Hon är ju lite osäker för sadel och täcken på ryggen, hon måste ha blivit skrämd på något vis för det är inte riktigt borta än, så därför tänkte jag att det kunde vara bra. Trots prasslandet var det dock inga som helst problem att ha kassen varken på rumpan eller huvudet. Toppen!

Firouzeh och jag red i halsrem på ängen. Jag hade tagit med tränset över axeln ifall jag skulle behöva tydligare signaler till huvudet, men nej! Det kändes jättebra! Trots att vi inte red ut först som jag gjort de senaste gångerna vi tränat så kändes hon avslappnad och fin. Hon blir väldigt nöjd med den större frihet hon får utan huvudlag och frustade gång på gång under passet. Jag märker också att hon blir piggare och mer uppmärksam när vi kommer till ängen, hon vet att hon ska få jobba och göra roliga klurigheter! Till skillnad från förut när hon mest tyckte det var jobbigt och inte alls blev glad över dressyrträningar.

Gäsp matte!

Sedan verkade jag hennes bakhovar. Framhovarna har jag lite experimentplaner på. Vi får se hur det går med det. Nu blir det att göra fakturamallar till företaget... Puh.

Höst

En av de bästa sakerna med hösten är dimman och en av de värsta är leran. I helgen hade vi bägge delarna. :)

Jag och lillhästen och skog :)

Fin bild, tycker jag :)

Tokiga finhästen!

Storhästen

Det märks plötsligt tydligt att Firouzeh är den trygga storhästen. Jag litar ju verkligen på henne att hon klarar ut alla situationer och behöver inte alls vara lika uppmärksam på lastbilar eller svår terräng. Det märks att hon växer lite av att ha med lillhästen på släp, vi ska lära henne allt vi kan ju! Och när vi sedan inte har med henne känns det som om vi är så lätta! Inga problem att trava över kalhygget eller hoppa stora bäcken i skogen, inget snöre att hålla koll på och ingen att vänta på. Vi kan ju stigarna och stockarna så det är bara att tuffa på!
Efter skogsturen testade jag galoppen på ängen och oj vad hon kändes fin! Mycket finare än på länge. Det är tydligt att det hjälper med ordentlig uppvärmning. Nu ska vi minsann träna!

Det är konstigt att bilderna aldrig känns lika magiska som den verkliga stunden...

Fröken Falanghina innan morgonens ridtur :)

Tyvärr glömde jag fota när jag red. Tänkte på annat. Det var första gången jag red henne själv i skogen, men det gick bra. Ungefär som att tömköra, eftersom det förväntas av henne att gå först och att hon plötsligt är ensam på marken. Lite vingligt och ovant förstås när man är utan flocken och någon gång gnäggade hon efter de andra. Men jag är nöjd, hon är väldigt sansad och trygg i sig själv ändå. Att klättra omkring i vår lilla skog är nog en perfekt början på att vara ute ensam och knalla. Sedan kanske vi kan avancera till att gå över vägen till travbanan eller rida snirklar på ängen.
Mitt favoritsätt att lära unghästarna att svänga och följa ryttaren är att rida omkring bland träd, stenar och rötter. Då har de annat att koncentrera sig på istället för att fundera över vad som betyder vad och varför de ska svänga. Bäst är förstås om man har sällskap och alla går åt samma håll men lite egna vägar, men har man inget får det fungera ändå.
Duktiga hästen!

Besök i Kungliga Hufvudstaden

Ja, idag var jag som sagt i den kungliga hufvudstaden på visit för att leverera ett viktigt dokument åt min far. På 08:09-tåget såg jag nog ut som den minst viktiga personen ombord när jag satt med uppdragna knän och stickade på ett par sockar, men inombords kände jag mig väldigt viktig bland alla iPhone-knappande kostymnissar.

Väl framme var mina främsta iaktagelser att ingen annan hade leriga kängor och att de flesta verkade ha hemskt bråttom! Jag höll på att krocka med två olika personer och jag blev nästan överkörd av en cykel!
Det kändes som länge sedan jag vandrade omkring på så pass civiliserad mark och det var faktiskt ganska upprymmande. Själv kände jag mig ju inte stressad, däremot var det ganska skönt i det fina vädret.
När dokumentet var lämnat beslöt jag mig för att vandra förbi hovslagargatan, vilken jag sett på kartan. Till min besvikelse var det dock inget särskilt med den, utom ett rött ganska fint hus, men varken hästar, tänger eller städ fanns att beskåda.

Ett stenkast därifrån såg jag däremot två ståtliga springare, om än lite stela.

Men hovvården på dessa var nog tyvärr eftersatt. Det här är i alla fall vad jag kallar en lång hov, och det ser inte ut som den är kratsad på ett tag...

Aja, hufvudstaden i all ära, men jag traskade tillbaka till tåget och åkte hem till leran igen. Och hästarna. Och punkan på mitt bildäck. Och min rökiga vagn. Och livet på landet. Det är ju där jag trivs bäst!