Jag tycker ofta det kan vara himla givande att prata med personer utanför hästvärlden om hästar. Många gånger pratar jag hellre med en nyfiken oinvigd än en framgångsrik tävlingsryttare om man befinner sig i en "civil" situation där man har bägge möjligheterna (tex en middag eller nån annan social sammankomst). Anledningen är att de ofta kommer med så bra frågor som gör att man måste fundera ut varför man tycker eller agerar som man gör. Mycket nyttigt!
Mer erfarna ryttare tenderar ofta att falla in på det invanda och mycket tydliga spåret i hästvärlden som går ut på att härma de som har "kommit längre" helt utan att ifrågasätta varför de gör ditten eller datten. Säger man att man skjuter pilbåge från häst, rider barfotahäst, eller rider i trafik med endast halsrem på hästen brukar de också göra stora ögon och sedan antingen försöka tala en till rätta eller undvika ämnet.
Tyvärr gör ovannämnda anledningar ofta att man drar öronen åt sig snarare än blir glad när vänliga släktingar eller bekanta glatt upplyser en om att det kommer att komma fler som delar ens intresse. Synd att hästvärlden är så uppdelad tycker jag.
Skomakarens barn
Idag drog jag av Firouzehs flappskor
för att lägga om dem en sista gång (förhoppningsvis) för den här
vintern. Det borde jag nog ha gjort tidigare. Det är lite sorgligt
hur man (jag) ibland prioriterar bort mig själv och mina närmaste
till förmån för jobb och saker jag lovat andra.
Jag får väl ta det här som
ytterligare ett bevis på att hästar egentligen ska gå barfota.
Hovarna såg verkligen hemska ut. Jättelånga, höga hemska trakter,
massor av röta i strålen som också såg helt förstörd ut. Buhu,
jag känner mig fruktansvärd!
Jag verkade ner henne en del såklart
men låter henne nog gå utan skor åtminstone ett par dagar nu. Stod
i valet och kvalet med gråten i halsen, men vi får halka lite nu
ett tag. Förmodligen spikar jag på flappsen ett tag till när det
töar dock. Halkan är också fruktansvärd på sitt vis och man
riskerar både fläkskador om hästen ramlar och en massa
muskelspänningar av att den behöver gå och spänna sig.
Det verkade dock som om hon var nöjd med att slippa skorna, och jag antar att det är lite likt när vi äntligen kan gå utan skor på våren, det är ju underbart! Jag hoppas att hon ska klara isen, men
hon har alltid varit väldigt säker på foten och har aldrig
tidigare i sitt sjuåriga liv gått skodd över en vinter. ÅH vad
jag längtar till våren!! !
Att känna sig så liten så att man inte syns
Min mormor är ledsen om nätterna när hon ligger på sjukhuset. Jag tolkar det som om hon känner sig rädd och ensam och som om hon har tappat kontrollen över sitt liv.
Sjukhuspersonalen tolkar det som att hon är paranoid och upprörd och svår att tala med. De löser det hela med att ge henne lugnande, och tydligen upplever de en positiv effekt av det.
Alla har vi väl någon gång sovit över hos en vän. Speciellt när man var liten kunde det ju hända att man vaknade först av alla eller kanske till och med mitt i natten. Då låg man där och visste inte riktigt vad man skulle göra. Om man kunde väcka den andra eller inte? Jag upplever/upplevde i alla fall dessa stunder som väldigt jobbiga och när man ligger där helt ensam i en främmande miljö och tror att man förväntas vara knäpptyst så är det lätt att man börjar tänka på sådant man mår dåligt av. Jag kan inte förklara varför så jag hoppas att ni känner igen känslan. Det är som om ensamheten förstärks av att man omges av sovande människor som man inte "får" prata med eller vara nära.
Jag inbillar att min mormors känslor skulle kunna vara av liknande slag, och som jag upplever det är det faktiskt inte konstigt att hon är orolig. När alla man tycker om och är van att ha en varm relation med plötsligt bara är spydiga och inte tar en på allvar är det klart att man känner sig ensam!
En av min mormors favoritsysslor nu när hon inte kan vara ute och gå, cykla, plocka svamp, åka skridskor, bada i sjön, titta på fåglar och ovanliga växter, resa till nya spännande platser och annat sådant mer fysiskt hon gillar är att ligga på sin säng och lyssna på radio. Perfekt tänker jag, hon kanske kunde ha en radio på sjukhuset?
När jag var där visade det sig att hon hade en radio, en sådan man lägger under kudden, men tyvärr var det glapp i sladden på den så att den fungerade inte för min mormor att lyssna på. Jag pratade om saken med tre olika sjuksköterskor vilka varken tog mitt resonemang på allvar eller försökte hjälpa till med att leta efter en ny sladd.
Vad är det för miljö vi skapat oss? Jag tycker att det var en strålande idé med radion, då kan min mormor lyssna på spännande program och musik hela natten istället för att behöva fundera över svårigheter som lätt dyker upp i huvudet. Varför skulle det göra något om hon var vaken på natten liksom, hon ligger ju ändå i sängen hela dagen och kan slumra till lite när hon vill.
Nej, då tycker de det är bättre att ge henne lugnande. GAH!
Sjukhuspersonalen tolkar det som att hon är paranoid och upprörd och svår att tala med. De löser det hela med att ge henne lugnande, och tydligen upplever de en positiv effekt av det.
Alla har vi väl någon gång sovit över hos en vän. Speciellt när man var liten kunde det ju hända att man vaknade först av alla eller kanske till och med mitt i natten. Då låg man där och visste inte riktigt vad man skulle göra. Om man kunde väcka den andra eller inte? Jag upplever/upplevde i alla fall dessa stunder som väldigt jobbiga och när man ligger där helt ensam i en främmande miljö och tror att man förväntas vara knäpptyst så är det lätt att man börjar tänka på sådant man mår dåligt av. Jag kan inte förklara varför så jag hoppas att ni känner igen känslan. Det är som om ensamheten förstärks av att man omges av sovande människor som man inte "får" prata med eller vara nära.
Jag inbillar att min mormors känslor skulle kunna vara av liknande slag, och som jag upplever det är det faktiskt inte konstigt att hon är orolig. När alla man tycker om och är van att ha en varm relation med plötsligt bara är spydiga och inte tar en på allvar är det klart att man känner sig ensam!
En av min mormors favoritsysslor nu när hon inte kan vara ute och gå, cykla, plocka svamp, åka skridskor, bada i sjön, titta på fåglar och ovanliga växter, resa till nya spännande platser och annat sådant mer fysiskt hon gillar är att ligga på sin säng och lyssna på radio. Perfekt tänker jag, hon kanske kunde ha en radio på sjukhuset?
När jag var där visade det sig att hon hade en radio, en sådan man lägger under kudden, men tyvärr var det glapp i sladden på den så att den fungerade inte för min mormor att lyssna på. Jag pratade om saken med tre olika sjuksköterskor vilka varken tog mitt resonemang på allvar eller försökte hjälpa till med att leta efter en ny sladd.
Vad är det för miljö vi skapat oss? Jag tycker att det var en strålande idé med radion, då kan min mormor lyssna på spännande program och musik hela natten istället för att behöva fundera över svårigheter som lätt dyker upp i huvudet. Varför skulle det göra något om hon var vaken på natten liksom, hon ligger ju ändå i sängen hela dagen och kan slumra till lite när hon vill.
Nej, då tycker de det är bättre att ge henne lugnande. GAH!
Nya små vagnsvänner
Efter mycket velande från min sida så
har två nya små fyrbenta vänner flyttat in i cirkusvagnen. Lurviga
och lena i pälsen, med blanka ögon, nyfikna nosar och små små
tassar som kittlar mysigt när de springer på min arm eller
genomsöker handen efter godsaker.
Dom gillar att kramas, leka och busa.
Äta färsk frukt och annan vegan-mat och att undersöka nya
spännande saker. Dom är snabba som tusan, och lite blyga för
människor än så länge. När de brottas med varandra har de dock
inga hämningar! De far runt som jag vet inte vad och piper högljutt
emellanåt.
Jag tycker om dom. Mer än jag trodde
till och med. Det är väldigt trevligt att ha sällskap dessutom.
Mina tvivel kring rumskamraterna beror
på att jag inte är helt positiv till att ha ”bur-djur”. Jag får
nog ta och skriva ett mer utförlig inlägg om det senare.
Prestationsångest
Jag och Firouzeh har aldrig varit några
stjärnor på dressyrbanan. Vi har helt enkelt inte hållit på med
så mycket sådant. Tävlingsdressyr intresserar oss inte alls och
för mig blir det väldigt lätt en massa prestationsångest
inblandat när man ska rida på bana.
I skogen är vi kungar! Vi kan ta oss
över vilket kalhygge som helst och tränga igenom alla sorters tät
skog. Vi hoppar bäckar och plumsar igenom vattenpölar. Vi kan rida
långt, vi fixar all trafik (förutom att det är så tråkigt att
alltid gå på höger sida..) och vi myser bägge av fikapauser och
svampplockning. Det är sådant jag försöker påminna mig om när
vi slängtravar omkring och försöker få till en endaste
galoppfattning i hagen där vi övar dressyr.
Både jag och Firouzeh är ganska lata
och tjuriga till vår natur och när det blir jobbigt eller svårt,
som det lätt blir ibland när man försöker lära sig nya saker, så slår vi
bägge helst ifrån oss. Det går dock bättre när man tänker
positivt har jag märkt, och även om det ofta är svårt så har
vi faktiskt kommit en liten bit på väg.
När Erik var här med kameran i helgen
skulle han fota lite så att jag kunde titta på bilderna när vi kom
hem så kröp självklart prestationsångesten fram. Det vore så
roligt med några bra bilder... Tyvärr blev det inte alls många bra
bilder, så klart, men det är alltid nyttigt att se sig själv och kanske hitta något konstruktivt att tänka på och
förbättra.
Vi tänker inte ge upp! Vi ska ta mig
tusan lära oss knepen. Min lilla lurvboll och jag.
 |
| Det blir ju förstås extra tufft i alla djup snö... |
 |
| Jag och Falanghina övar trav :) |
Rätten att andas
Vad som är ett "bra liv" för någon, människa eller djur, är en väldigt svår filosofisk fråga tycker jag. Vad vi behöver för att må bra och trivas varierar naturligtvis efter art och individ. Det är svårt att generalisera. Men vissa grundpelare kan man nog samsas om ändå, som bra luft att andas och rent vatten att dricka. Det behöver åtminstone alla (landlevande) djurarter jag känner till.
Det gör mig så ledsen hur människan ser på andra arter. En vän till mig som läser om husdjur på universitetet hade varit med sin kurs och hälsat på i ett svinstall. Jag känner till stället och vet att det är ett nybyggt miljonprojekt som bara varit igång något år eller så. Hen hade upplevt att luften därinne var så dålig att hen kände sig tvungen att gå ut en stund under visningen.
Jag blir hemskt upprörd av det! Att hen försökte släta över det hela med att grisarna inte lever så länge och att vi inte kräver någon fysisk prestation av dem gör mig nästan ännu argare! Vad är det som gör att grisarna måste prestera något för oss för att få andas ren luft?! Vem äger egentligen luften? Vem äger rätten till någon annans liv?
Jag förstår faktiskt inte hur man kan äta kött som man köper i en affär. Jag har sett mycket få ställen där kött produceras som jag tycker verkar trevliga. Självklart är det inte trevligt på ett slakteri men jag har faktiskt sett mycket få gårdar och uppfödningar av köttdjur som jag tycker verkar etiska och bra. Jag skulle aldrig betala för kött i en affär. Aldrig.
Jag tycker faktiskt inte ens att man kan rättfärdiga det hela med att det är svenskt närproducerat. Det kan du om du köper köttet direkt från en bonde, där du ser att djuren går ute under så naturliga förhållanden som möjligt och äter ekologiskt svenskt foder. Men du kan inte det om du köper det i en affär.
På förpackningen ser det grisköttet min vän tittade på ut att vara etiskt och närproducerat, men i själva verket är det så dammigt i stallarna att en människa inte vill vistas där längre än någon timme. Det är bra att Sverige är bland de djurvänligaste landen i Europa, men jag tycker banne mig inte att det räcker!
Det gör mig så ledsen hur människan ser på andra arter. En vän till mig som läser om husdjur på universitetet hade varit med sin kurs och hälsat på i ett svinstall. Jag känner till stället och vet att det är ett nybyggt miljonprojekt som bara varit igång något år eller så. Hen hade upplevt att luften därinne var så dålig att hen kände sig tvungen att gå ut en stund under visningen.
Jag blir hemskt upprörd av det! Att hen försökte släta över det hela med att grisarna inte lever så länge och att vi inte kräver någon fysisk prestation av dem gör mig nästan ännu argare! Vad är det som gör att grisarna måste prestera något för oss för att få andas ren luft?! Vem äger egentligen luften? Vem äger rätten till någon annans liv?
Jag förstår faktiskt inte hur man kan äta kött som man köper i en affär. Jag har sett mycket få ställen där kött produceras som jag tycker verkar trevliga. Självklart är det inte trevligt på ett slakteri men jag har faktiskt sett mycket få gårdar och uppfödningar av köttdjur som jag tycker verkar etiska och bra. Jag skulle aldrig betala för kött i en affär. Aldrig.
Jag tycker faktiskt inte ens att man kan rättfärdiga det hela med att det är svenskt närproducerat. Det kan du om du köper köttet direkt från en bonde, där du ser att djuren går ute under så naturliga förhållanden som möjligt och äter ekologiskt svenskt foder. Men du kan inte det om du köper det i en affär.
På förpackningen ser det grisköttet min vän tittade på ut att vara etiskt och närproducerat, men i själva verket är det så dammigt i stallarna att en människa inte vill vistas där längre än någon timme. Det är bra att Sverige är bland de djurvänligaste landen i Europa, men jag tycker banne mig inte att det räcker!
Livet med häst
Jag kanske är väldigt känslig av mig, men jag upplever hemskt mycket
oro och obehag av att inte bo med hästarna. Det tar under fem minuter
att åka dit med bilen, men det räcker faktiskt inte för mig!
Jag har byggt mig ett eget litet hus på hjul för att kunna bo med dem, precis hos dem alltså, och ändå så bor jag längre ifrån dem nu än vad jag någonsin gjort tidigare. Även om det inte kan skyllas på andra än mig (jag borde kollat upp saker noggrannare, jag borde varit envisare med min egen vilja, jag borde inte brytt mig om någon annan tvåbentings realistiska argument osv) så känns det så himla orättvist.
Allt i vardagen känns påverkat av det här. Jag har omotiverat mycket ångest över planeringen kring att åka hit och dit för att jobba, dumpstra, rida, sköta hästarna, bara tycka om hästarna lite och sånt. Jag känner mig hopplös och har inte lust med nästan någonting. Jag oroar mig så mycket över hur jag ska orka knata ut till bilen sent på kvällen och åka upp för att fylla vatten eller byta täcken eller bara säga godnatt att jag liksom inte riktigt orkar lägga energi på ridningen och träningen. Det blir någon en ond cirkel.
Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det hela kortsiktigt, men vi ska flytta ihop igen! Jag vet inte riktigt var och hur men det ska ske nu i vår. Så fort det blir lite lättare att åka med vagnen, dvs mindre snö och halt. Det ska vara innan det är dags att peta ner fröna i jorden ute!
Tills dess försöker jag engagera mig i mitt nyväckta matintresse och rullar egna raw chokladbollar till mig och brodern. Nom! Helt otroligt att något nyttigt gjort på dadlar och linfrön kan vara så enormt gott. :)
Jag har byggt mig ett eget litet hus på hjul för att kunna bo med dem, precis hos dem alltså, och ändå så bor jag längre ifrån dem nu än vad jag någonsin gjort tidigare. Även om det inte kan skyllas på andra än mig (jag borde kollat upp saker noggrannare, jag borde varit envisare med min egen vilja, jag borde inte brytt mig om någon annan tvåbentings realistiska argument osv) så känns det så himla orättvist.
Allt i vardagen känns påverkat av det här. Jag har omotiverat mycket ångest över planeringen kring att åka hit och dit för att jobba, dumpstra, rida, sköta hästarna, bara tycka om hästarna lite och sånt. Jag känner mig hopplös och har inte lust med nästan någonting. Jag oroar mig så mycket över hur jag ska orka knata ut till bilen sent på kvällen och åka upp för att fylla vatten eller byta täcken eller bara säga godnatt att jag liksom inte riktigt orkar lägga energi på ridningen och träningen. Det blir någon en ond cirkel.
Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det hela kortsiktigt, men vi ska flytta ihop igen! Jag vet inte riktigt var och hur men det ska ske nu i vår. Så fort det blir lite lättare att åka med vagnen, dvs mindre snö och halt. Det ska vara innan det är dags att peta ner fröna i jorden ute!
Tills dess försöker jag engagera mig i mitt nyväckta matintresse och rullar egna raw chokladbollar till mig och brodern. Nom! Helt otroligt att något nyttigt gjort på dadlar och linfrön kan vara så enormt gott. :)
Om hur man ser på äldre.. eller nåt
Min mormor har blivit sjuk, och inlagd på sjukhus. Dessutom är hon gammal och har blivit dement. Det här har fått mig att fundera på sådant i samhället som jag annars inte grubblar så mycket på, helt enkelt för att jag inte brukar ha någon kontakt med det.
Jag är väldigt förtjust i min mormor. Hon har tagit mig med på bär- och svampplockning som liten, läst hur många sagor som helst, följt med och klappat hästarna och gjort hemliga bus i smyg när mamma och pappa inte varit hemma. En perfekt "partner in crime"!
Jag känner mig väldigt kluven inför det här med demensen. På ett vis tycker jag att det är fruktansvärt sorgligt, och på ett annat känner jag att det kanske inte är hela världen.
Min mormor själv verkar inte särskilt brydd, något jag verkligen beundrar henne för! Hon har valt att se på livet ur ett positivt perspektiv och pratar ofta om hur bra hon har det och hur mycket hon tycker om oss. Mina kusiner och kanske främst min morbror verkar inte längre ta sådant på allvar vilket gör mig fruktansvärt illa berörd. Oavsett hur min mormors verklighetsuppfattning skiljer sig från vår och oavsett hur bra hon minns världsliga ting som sin hemadress eller vilken dag det är så är ju hennes känslor lika riktiga som alla andras!
På dagarna verkar det som om hon klarar av sjukhusvistelsen ganska bra, förmodligen bättre än vad jag skulle ha gjort, tycker att det verkar fruktansvärt att ligga där bland en massa människor man inte känner och inte riktigt veta varför! Men ibland är hon väldigt ledsen och orolig, kanske främst om nätterna.
När jag har pratat med henne eller besökt henne så har jag tolkat all oro och sorg som en reaktion på att ingen längre lyssnar och tar henne på allvar. Jag vet väldigt lite om demens och hur det kan påverka människor men vad jag vet är hur andra människors inställning till min mormor förändrats. Jag förstår att hon känner sig orolig för vad som kommer att hända. När jag har besökt henne tillsammans med andra släktingar blir jag hemskt illa berörd av hur de talar till henne och även om henne över hennes huvud. Hela tiden tillrättavisar de henne och när hon undrar saker eller kommer med tokiga påståenden lugnar de henne inte utan kommer istället med spydiga kommentarer eller suckar och ignorerar det helt.
Min mormor är fortfarande en människa, hon har massor av känslor och förtjänar att bli behandlad med respekt! Hon har massor av minnen kvar och hon känner igen oss alla som personer. Det viktiga i ett samtal behöver inte vara den fakta de samtalande lägger fram utan hur de båda känner sig under och efter konversationen!
Jag känner ett stort obehag kring hur vårt samhälle är uppbyggt med att man stoppar in ungarna på dagis och de äldre på sjukhus eller vårdhem så de inte är i vägen för de arbetsföra medborgarna i deras vardag. Samtidigt känner jag mig maktlös, jag kan inte riktigt, utan att utplåna mig själv, ta hand om min mormor så som världen ser ut nu.
Jag blir ledsen över bemötandet man får på sjukhuset. Min mormor har problem med att äta, hon har ingen aptit när hon bara ligger ner hela dagarna. Jag tycker inte att det är så konstigt eftersom jag vet att hon är en väldigt aktiv person annars. Dessutom serverades när jag var där senast pasta vilket jag vet att hon aldrig har tyckt om! Det är ett sådant onödigt misstag tycker jag! Maten verkade jättefin och var trevligt serverad av en inte alls otrevlig sköterska, men varför har ingen tagit reda på vilken mat min mormor brukar äta om det nu är ett stort problem att hon inte har någon aptit?
Jag och Erik satt hos henne medan hon åt och hon åt all den färska salladen och även några makaroner faktiskt. Vi skrattade åt gamla minnen av när hon matade mig som liten och ibland fick truga lite om jag inte var på humör.
Sköterskan skakade med sträng min på huvudet när hon hämtade tallriken och gnällde om hur mycket som var kvar. Jag försökte säga att min mormor aldrig ätit pasta tidigare i sitt liv men hon verkade inte alls intresserad av att lyssna på det.
Jag tror att det är hur lite man intresserar sig för den individuella personens behov och intressen som skrämmer mig. Det blev plötsligt en ny dimension på det här med att man måste passa in i mallen...
Jag är väldigt förtjust i min mormor. Hon har tagit mig med på bär- och svampplockning som liten, läst hur många sagor som helst, följt med och klappat hästarna och gjort hemliga bus i smyg när mamma och pappa inte varit hemma. En perfekt "partner in crime"!
Jag känner mig väldigt kluven inför det här med demensen. På ett vis tycker jag att det är fruktansvärt sorgligt, och på ett annat känner jag att det kanske inte är hela världen.
Min mormor själv verkar inte särskilt brydd, något jag verkligen beundrar henne för! Hon har valt att se på livet ur ett positivt perspektiv och pratar ofta om hur bra hon har det och hur mycket hon tycker om oss. Mina kusiner och kanske främst min morbror verkar inte längre ta sådant på allvar vilket gör mig fruktansvärt illa berörd. Oavsett hur min mormors verklighetsuppfattning skiljer sig från vår och oavsett hur bra hon minns världsliga ting som sin hemadress eller vilken dag det är så är ju hennes känslor lika riktiga som alla andras!
På dagarna verkar det som om hon klarar av sjukhusvistelsen ganska bra, förmodligen bättre än vad jag skulle ha gjort, tycker att det verkar fruktansvärt att ligga där bland en massa människor man inte känner och inte riktigt veta varför! Men ibland är hon väldigt ledsen och orolig, kanske främst om nätterna.
När jag har pratat med henne eller besökt henne så har jag tolkat all oro och sorg som en reaktion på att ingen längre lyssnar och tar henne på allvar. Jag vet väldigt lite om demens och hur det kan påverka människor men vad jag vet är hur andra människors inställning till min mormor förändrats. Jag förstår att hon känner sig orolig för vad som kommer att hända. När jag har besökt henne tillsammans med andra släktingar blir jag hemskt illa berörd av hur de talar till henne och även om henne över hennes huvud. Hela tiden tillrättavisar de henne och när hon undrar saker eller kommer med tokiga påståenden lugnar de henne inte utan kommer istället med spydiga kommentarer eller suckar och ignorerar det helt.
Min mormor är fortfarande en människa, hon har massor av känslor och förtjänar att bli behandlad med respekt! Hon har massor av minnen kvar och hon känner igen oss alla som personer. Det viktiga i ett samtal behöver inte vara den fakta de samtalande lägger fram utan hur de båda känner sig under och efter konversationen!
Jag känner ett stort obehag kring hur vårt samhälle är uppbyggt med att man stoppar in ungarna på dagis och de äldre på sjukhus eller vårdhem så de inte är i vägen för de arbetsföra medborgarna i deras vardag. Samtidigt känner jag mig maktlös, jag kan inte riktigt, utan att utplåna mig själv, ta hand om min mormor så som världen ser ut nu.
Jag blir ledsen över bemötandet man får på sjukhuset. Min mormor har problem med att äta, hon har ingen aptit när hon bara ligger ner hela dagarna. Jag tycker inte att det är så konstigt eftersom jag vet att hon är en väldigt aktiv person annars. Dessutom serverades när jag var där senast pasta vilket jag vet att hon aldrig har tyckt om! Det är ett sådant onödigt misstag tycker jag! Maten verkade jättefin och var trevligt serverad av en inte alls otrevlig sköterska, men varför har ingen tagit reda på vilken mat min mormor brukar äta om det nu är ett stort problem att hon inte har någon aptit?
Jag och Erik satt hos henne medan hon åt och hon åt all den färska salladen och även några makaroner faktiskt. Vi skrattade åt gamla minnen av när hon matade mig som liten och ibland fick truga lite om jag inte var på humör.
Sköterskan skakade med sträng min på huvudet när hon hämtade tallriken och gnällde om hur mycket som var kvar. Jag försökte säga att min mormor aldrig ätit pasta tidigare i sitt liv men hon verkade inte alls intresserad av att lyssna på det.
Jag tror att det är hur lite man intresserar sig för den individuella personens behov och intressen som skrämmer mig. Det blev plötsligt en ny dimension på det här med att man måste passa in i mallen...
Skogsridning och flockkärlek
Bland det finaste som finns för en häst är en liten flock som man trivs i och kan spendera sin vardag och sitt liv med. Något jag kan tycka är hårt för våra tamhästar är hur vi människor delar på dem hit och dit, aldrig får de ha sin stabila flock-konstallation ifred. Visserligen skiftar även vildhästflockarna individer men jag tror inte att det sker på samma sätt.
Dock gör ju de flesta sitt bästa för hästarnas välmående och det är fint när de åtminstone får ha en flock. Våra hästar går ju dessutom ute och kan engagera sig i sitt sociala liv dygnet runt.
Det märks verkligen hur mina hästar tyr sig till varandra i hagen. Inte så att de alltid är bästisar, men de håller alltid koll på varandra lite speciellt ändå. Antagligen beror det på att Karins två hästar är mor och son och därför tajta därav.
Idag var vi i alla fall ute med vår lilla familje-halva av flocken, jag, Firouzeh och Falanghina, i skogen och myste. Vi gillar allihop att ströva omkring lite i vår egen takt och lyssna på skogens ljud. Idag var de som vadderade i bomull och stora snöflingor signade ner mellan granarna. Det är så fint tycker jag när allt är alldeles vitt och tyst.
Jag hade tänkt att jag skulle ta träns och sadel för säkerhets skull, som jag brukar när jag rider med handhäst, men det slutade med att Firouzeh fick gå barbacka med bara halsremmen i alla fall. Lilla Flugan har jag såklart en vanlig grimma på. Extra mysigt att vandra omkring så tycker jag, så nakna som möjligt, och hästarna frustade ikapp där vi pulsade fram.
Dock gör ju de flesta sitt bästa för hästarnas välmående och det är fint när de åtminstone får ha en flock. Våra hästar går ju dessutom ute och kan engagera sig i sitt sociala liv dygnet runt.
Det märks verkligen hur mina hästar tyr sig till varandra i hagen. Inte så att de alltid är bästisar, men de håller alltid koll på varandra lite speciellt ändå. Antagligen beror det på att Karins två hästar är mor och son och därför tajta därav.
Idag var vi i alla fall ute med vår lilla familje-halva av flocken, jag, Firouzeh och Falanghina, i skogen och myste. Vi gillar allihop att ströva omkring lite i vår egen takt och lyssna på skogens ljud. Idag var de som vadderade i bomull och stora snöflingor signade ner mellan granarna. Det är så fint tycker jag när allt är alldeles vitt och tyst.
Jag hade tänkt att jag skulle ta träns och sadel för säkerhets skull, som jag brukar när jag rider med handhäst, men det slutade med att Firouzeh fick gå barbacka med bara halsremmen i alla fall. Lilla Flugan har jag såklart en vanlig grimma på. Extra mysigt att vandra omkring så tycker jag, så nakna som möjligt, och hästarna frustade ikapp där vi pulsade fram.
Ridning
Hela vintern har vi mest skuttat omkring i snön barbacka på halsrem och myst. Letat nya vägar i skogen och övat på sitsen vid snabbare farter och svängar. Det har varit skönt och välbehövligt, inte minst för att motivationen har haft sina brister.
Men nu när våren börjar kika fram bakom knuten har jag fått ny energi som från ingenstans och bestämde mig för att dra igång någon slags seriösare dressyrträning, det är ju så himla roligt när det funkar! Men oj så stela och tröga vi är, båda jag och pållan. Det tog ganska långt tids kämpande och svettande (från mig alltså) innan vi lyckades få till en tillstymmelse till jobb.
Hoppsan. Det var visst inte bara bra att lägga ifrån sig sadel och träns helt i sådär två och en halv månad... Aja, jag vet ju att det bara är att kämpa på och jag tror nog det kommer tillbaka snart.
Något jag försöker tänka på när det är svårt är att le när jag rider. En minimal skillnad kanske men det känns som om det blir lite lättare, och jag tror att leendet smittar av sig till hästen. Hjälper mot både surt humör och träningsvärk!
Men nu när våren börjar kika fram bakom knuten har jag fått ny energi som från ingenstans och bestämde mig för att dra igång någon slags seriösare dressyrträning, det är ju så himla roligt när det funkar! Men oj så stela och tröga vi är, båda jag och pållan. Det tog ganska långt tids kämpande och svettande (från mig alltså) innan vi lyckades få till en tillstymmelse till jobb.
Hoppsan. Det var visst inte bara bra att lägga ifrån sig sadel och träns helt i sådär två och en halv månad... Aja, jag vet ju att det bara är att kämpa på och jag tror nog det kommer tillbaka snart.
Något jag försöker tänka på när det är svårt är att le när jag rider. En minimal skillnad kanske men det känns som om det blir lite lättare, och jag tror att leendet smittar av sig till hästen. Hjälper mot både surt humör och träningsvärk!
Yay!
Det ser ut som om det kommer ny snö de närmaste dagarna! Perfekt om den här hemska halk-isen som täcker halva vår värld försvann. Hoppas hoppas! :)
Motivationstvivel
Regnet blåser omkring utanför och snön har sjunkit ihop till trött plus-grads-sörja. Allting är grått och jag sitter inne i stan vid datorn och försöker tampas med bokföring och fakturering.
Sådana här stunder är det extra svårt att hålla fokus, allt annat blir plötsligt mer spännande, och ögonen blir för trötta för att ens orka titta på datorskärmen. Då tänker jag att det är så hemskt besvärligt att ha ett eget företag och att jag nog borde ge upp.
Men sen tänker jag att om jag bara lär mig det här så blir det kanske mindre besvärligt, och om jag flyttar vagnen så att jag får någon mottagning på internet så kanske jag kan göra det hemma till och med. Det är ju ändå väldigt bra att ha ett eget företag och kunna jobba hur man vill. De flesta dagar gör det ju att jag kan vara ute med mina hästar när det är ljust och lägga upp mina dagar som jag vill. Dessutom slipper jag hemska sju-till-fyra-rutiner som ju mest bara ger mig ångest. När jag har jobbat undan fakturering och bokföring så känns det också som en sådan oerhörd lättnad och även lite stolthet över att jag klarade det. Egentligen är det faktiskt inte så mycket, så jag tror egentligen att jag överdriver mina kval. Det är nog bäst att jag fortsätter kämpa ändå!
Sådana här stunder är det extra svårt att hålla fokus, allt annat blir plötsligt mer spännande, och ögonen blir för trötta för att ens orka titta på datorskärmen. Då tänker jag att det är så hemskt besvärligt att ha ett eget företag och att jag nog borde ge upp.
Men sen tänker jag att om jag bara lär mig det här så blir det kanske mindre besvärligt, och om jag flyttar vagnen så att jag får någon mottagning på internet så kanske jag kan göra det hemma till och med. Det är ju ändå väldigt bra att ha ett eget företag och kunna jobba hur man vill. De flesta dagar gör det ju att jag kan vara ute med mina hästar när det är ljust och lägga upp mina dagar som jag vill. Dessutom slipper jag hemska sju-till-fyra-rutiner som ju mest bara ger mig ångest. När jag har jobbat undan fakturering och bokföring så känns det också som en sådan oerhörd lättnad och även lite stolthet över att jag klarade det. Egentligen är det faktiskt inte så mycket, så jag tror egentligen att jag överdriver mina kval. Det är nog bäst att jag fortsätter kämpa ändå!
 |
| Man kan ju faktiskt mer än man tror, på bilden byter jag lyktor på min bil (alltså inte bara lamporna utan hela lysgrunkorna :p) :) |
Måla
Jag målade (äntligen) framför sängen. Det blev lite mörka bilder men man ser något i alla fall. Det kändes lite mesigt att måla gult där med, eftersom så mycket annat i vagnen är gult. Men jag hade ju sådan färg kvar så då passade det ju ekonomin och det blev ganska färgglatt och fint ändå. Dessutom är det ju en enkel färg att måla över om man skulle vilja.
 |
| Före |
 |
| Efter |
Regn och dimma
Mörkt, kallt, halt, regnigt och dimmigt. Och jag har ingen aning om vart vi ska ta vägen i livet. Hur gör man för att hitta inspiration när allting känns tungt? Tell me!
 |
| Världens gulligaste häst har jag iaf. :) |
Planeringsdags!
Jag och Erik har avlagt något slags nyårslöfte om att vi ska vara bättre på att planera det här året och också ha lite bättre ordning och koll på våra saker. Jag känner mig ganska pepp och byggde om min almanacka till ett fack att lägga räkningar i. Återbruk på högsta nivå, och himla bra eftersom jag gillar bilderna ur almanackan väldigt mycket så det hade varit synd att slänga dem. :)
Dilemma
Ska jag göra något som är kul nu, eller ska jag göra något som verkar klokare och spara det roliga? Det kanske finns kvar...
Eller för att sätta det mer i sitt sammanhang; ska jag försöka göra praktik hos någon duktig tränare, ta med mig mina hästar dit och försöka lära mig mer om hästar, ridning och kommunikation eller ska jag göra färdigt min hovslagarutbildning först? (Kommer att ta minst 1,5år) Svårt!
Eller för att sätta det mer i sitt sammanhang; ska jag försöka göra praktik hos någon duktig tränare, ta med mig mina hästar dit och försöka lära mig mer om hästar, ridning och kommunikation eller ska jag göra färdigt min hovslagarutbildning först? (Kommer att ta minst 1,5år) Svårt!
2012
Jag minns att jag brukade fylla i såna här listor när jag var mindre, och att det var ganska roligt, så här kommer min korta sammanfattning av 2012.
Gjorde du nånting i år som du aldrig gjort förr?
En hel del. Byggde en egen cirkusvagn som jag bor i, startade ett eget företag, var iväg på betäckning med min häst, för att nämna några saker.
Höll du några av dina nyårslöften?
Tror inte jag hade några. Det var ganska mycket kaos kring förra nyåret.
Dog någon som stog dig nära?
Ingen fysisk person, men väldigt många förhoppningar och drömmar jag hade kring andra fysiska personer och livet i allmänhet. Jag hoppas att de snart kan ersättas av andra.
Är det något du kommer att sakna från år 2012?
Ja. Allt vi har haft på Tisslinge, den trygghet det inneburit för mig och allt roligt vi gjort. Inte för att framtiden behöver bli tråkigare men allt har ju skakats om så att den kommer åtminstone bli annorlunda.
Vilket datum från år 2012 kommer du minnas?
Eftersom jag inte är så bra på att komma ih¨g datum utan har varit ganska dagvild hela året så kommer det nog inte bli så många. Tyvärr bara den 1:a januari.
Största misstaget?
Jag vet faktiskt inte. Kanske att jag inte tagit vara på tiden lite mer, men jag har ju inte varit på topp direkt så förmodligen hade jag inte orkat det.
Bästa köpet?
Min vagn! Inte mycket är kvar på den sedan köpet ( typ chassit, golvet och en halv vägg) men den är ändå det bästa!
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ja, många saker. Att jag nu bor i min egenbyggda vagn, att jag har världens bästa bror och flera väldigt fina vänner, att jag har världens finaste häst och känner mig så trygg med henne, och även många saker i vardagen. Över huvud taget har jag varit både väldigt glad och väldigt ledsen, men sällan något mitt emellan.
Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2012?
Kapten Röds senaste skiva och en massa Radiohead-låtar.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Både och skulle jag tro. Humöret har gått väldigt mycket upp och ner.
Vad önskar du att du gjorde mer? Red och överhuvudtaget tog vara på tiden bättre och fick mer gjort.
Blev du kär i år? Det blev jag nog.
Favoritprogram?
Oj, har i princip inte sett på TV något alls! Däremot har jag sett en del bra filmer. The Constant Gardener, Dunderklumpen och Sopor hör till favoriterna.
Bästa boken du läst i år?
Kanske "Stefans lilla gröna" av Stefan Sundström. Väldigt bra och inspirerande bok!
Finns det någonting som skulle gjort ditt år bättre?
Antagligen. Men jag vet inte riktigt vad jag skulle klaga på rent specifikt. De flesta saker som har hänt har ju lett vidare till något annat, även om varit dåliga. Väldigt svårt att säga alltså.
Vad fick dig att må bra?
Min häst! Och mina vänner. Att vara ute i naturen och att bygga på min vagn.
Vem saknade du mest?
Någon med lockigt hår.
Den bästa nya människan du träffat?
Jag vet inte. Axel kanske?
Gjorde du nånting i år som du aldrig gjort förr?
En hel del. Byggde en egen cirkusvagn som jag bor i, startade ett eget företag, var iväg på betäckning med min häst, för att nämna några saker.
Höll du några av dina nyårslöften?
Tror inte jag hade några. Det var ganska mycket kaos kring förra nyåret.
Dog någon som stog dig nära?
Ingen fysisk person, men väldigt många förhoppningar och drömmar jag hade kring andra fysiska personer och livet i allmänhet. Jag hoppas att de snart kan ersättas av andra.
Är det något du kommer att sakna från år 2012?
Ja. Allt vi har haft på Tisslinge, den trygghet det inneburit för mig och allt roligt vi gjort. Inte för att framtiden behöver bli tråkigare men allt har ju skakats om så att den kommer åtminstone bli annorlunda.
Vilket datum från år 2012 kommer du minnas?
Eftersom jag inte är så bra på att komma ih¨g datum utan har varit ganska dagvild hela året så kommer det nog inte bli så många. Tyvärr bara den 1:a januari.
Största misstaget?
Jag vet faktiskt inte. Kanske att jag inte tagit vara på tiden lite mer, men jag har ju inte varit på topp direkt så förmodligen hade jag inte orkat det.
Bästa köpet?
Min vagn! Inte mycket är kvar på den sedan köpet ( typ chassit, golvet och en halv vägg) men den är ändå det bästa!
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ja, många saker. Att jag nu bor i min egenbyggda vagn, att jag har världens bästa bror och flera väldigt fina vänner, att jag har världens finaste häst och känner mig så trygg med henne, och även många saker i vardagen. Över huvud taget har jag varit både väldigt glad och väldigt ledsen, men sällan något mitt emellan.
Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2012?
Kapten Röds senaste skiva och en massa Radiohead-låtar.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Både och skulle jag tro. Humöret har gått väldigt mycket upp och ner.
Vad önskar du att du gjorde mer? Red och överhuvudtaget tog vara på tiden bättre och fick mer gjort.
Blev du kär i år? Det blev jag nog.
Favoritprogram?
Oj, har i princip inte sett på TV något alls! Däremot har jag sett en del bra filmer. The Constant Gardener, Dunderklumpen och Sopor hör till favoriterna.
Bästa boken du läst i år?
Kanske "Stefans lilla gröna" av Stefan Sundström. Väldigt bra och inspirerande bok!
Finns det någonting som skulle gjort ditt år bättre?
Antagligen. Men jag vet inte riktigt vad jag skulle klaga på rent specifikt. De flesta saker som har hänt har ju lett vidare till något annat, även om varit dåliga. Väldigt svårt att säga alltså.
Vad fick dig att må bra?
Min häst! Och mina vänner. Att vara ute i naturen och att bygga på min vagn.
Vem saknade du mest?
Någon med lockigt hår.
Den bästa nya människan du träffat?
Jag vet inte. Axel kanske?
Vår?
Det töar i Uppsala och allting har varit grått, halt och slafsigt i flera dagar. Eller är det veckor? Det känns så...
Men idag tittade solen fram! Typiskt eftersom det är första arbetsdagen efter all julledighet. Jag klagar dock inte. Synd att inte hinna rida i solen men som alltid blir man gladare när vädret är vackert. Himlen var helt fantastisk när jag körde hem från dagens skoningar. :)
Men idag tittade solen fram! Typiskt eftersom det är första arbetsdagen efter all julledighet. Jag klagar dock inte. Synd att inte hinna rida i solen men som alltid blir man gladare när vädret är vackert. Himlen var helt fantastisk när jag körde hem från dagens skoningar. :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)