Det som gör att man inte lägger av med att rida över oröjda kalhyggen eller följa gamla risiga skogsstigar var helst de dyker upp är att trots att man medan man är ute hinner tröttna och tänka "jag vill bara hem nu!" alltid brukar hitta någonting fint på vägen, som efteråt är det enda man minns. Idag var det en björkskog med underbart ljus i och gulnade löv som sakta dalade ner mot marken.
Firouzeh i björkskogen |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar