som alltid ska hålla på att vara så besvärligt.
Jag känner lite att jag inte orkar hålla på att tänka på framtiden eller göra saker för att de är taktiska och smarta. Det går bara inte. Min kropp känns som spaghetti.
Jag har väl aldrig varit särskilt bra på att planera, men just nu känns det som katastrof. Planering är bara att tänka på ungefär tre dygn framåt. Men va fan, det får vara så! Det är ok. Jag bara är sån här och jag tänker faktiskt inte anpassa mig till verkligheten bara för att andra tycker det är lämpligt. Jag tänker vara jag, och just nu kan jag inte planera. Punkt.
Om jag slipper så kan jag faktiskt skratta lite. Och rida min häst. Och bli glad av småsaker. Och igår var jag till och med hungrig, två gånger.
Bästa Philemon Arthur and the Dung får avsluta mitt pladder... :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar