Tänk att jag aldrig kan bestämma mig.
För vad jag tycker, vad jag vill och vad jag är.
Än en gång känner jag mig grundlurad av mig själv.
Det jag trott att jag önskat i ett helt år känns plötsligt väldigt vemodigt.
Jag önskar att tiden kan gå lite långsammare.
Att det ska vara början av mars igen,
eller ännu hellre oktober!
Men det är det inte.
Och det hjälper inte att se tillbaka.
Så jag vänder ansiktet mot solen,
och stryker bort en envis hårlock från näsryggen.
Jag vet att examen om några veckor kommer att bli den vemodigaste jag varit med om.
Att jag kommer att gråta.
Och jag kommer att sakna Flyinge och mina underbara klasskompisar,
mer än jag tidigare trott.
Trots strulande scheman och lite opedagogisk lärarkår har vi lärt oss otroligt mycket!
Och vi har haft så jävla kul!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar