76 dagar och jag har insett att det kanske är sant. Och de flesta i min närhet vet om det. Att ingenting finns kvar. Det är som om jag inte lever, jag bara existerar. Men jag finns och jag andas. Jag har några fantastiska vänner, världens allra finaste häst och den bästa storebror man kan ha. Jag vet att det finns många som hejar på mig och jag har massor av roliga projekt på gång.
Just nu klarar jag mig, för att det är som att jag inte har några riktiga känslor. Resten av mitt liv har raderats och jag faller ganska okontrollerat mellan mjuka moln och vassa klippor. Jag gråter och skriker, mina ben är spagetti och det känns som om ögonen ska pluppa ut ur huvudet. Men ibland ler jag. Till exempel i förrgår. Det gör detsamma hur det slutar, men jag är tacksam för alla som puttar mig åt rätt håll. Och tacksam för att jag kan gräva in näsan i mjuk hästpäls och bara känna värme och hästdoft en stund.
Fler ord finns inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar