Väl framme var mina främsta iaktagelser att ingen annan hade leriga kängor och att de flesta verkade ha hemskt bråttom! Jag höll på att krocka med två olika personer och jag blev nästan överkörd av en cykel!
Det kändes som länge sedan jag vandrade omkring på så pass civiliserad mark och det var faktiskt ganska upprymmande. Själv kände jag mig ju inte stressad, däremot var det ganska skönt i det fina vädret.
När dokumentet var lämnat beslöt jag mig för att vandra förbi hovslagargatan, vilken jag sett på kartan. Till min besvikelse var det dock inget särskilt med den, utom ett rött ganska fint hus, men varken hästar, tänger eller städ fanns att beskåda.
Ett stenkast därifrån såg jag däremot två ståtliga springare, om än lite stela.
Men hovvården på dessa var nog tyvärr eftersatt. Det här är i alla fall vad jag kallar en lång hov, och det ser inte ut som den är kratsad på ett tag...
Aja, hufvudstaden i all ära, men jag traskade tillbaka till tåget och åkte hem till leran igen. Och hästarna. Och punkan på mitt bildäck. Och min rökiga vagn. Och livet på landet. Det är ju där jag trivs bäst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar