Dömd att bli bedömd

Något jag upplever som väldigt stressande, är hur människor verkar finna en sådan tillfredställelse i att hela tiden bedöma saker och stoppa in dem i fack.
"Min häst är så feg, han vågar aldrig gå förbi den där traktorn! Haha, jämt ska han hålla på och tönta sig."
"Oj, har du odlat den själv? Vad duktig du är!"
"Min häst är så eeelak! En gång jagade den ju bort en annan häst från hagen/maten/whatever så nu ska den alltid gå själv."
"Men det där var väl inte så smart gjort? Typiskt dig!"


Kanske inte så tydliga exempel, men jag känner mig trängd av att hela tiden bli bedömd av andra. Eller rättare sagt av att alla andra hela tiden (omedvetet?) bedömer allt och alla.
Kanske beror det på att stor del av min uppväxt präglats av saker jag gjort för att bli tillräckligt duktig för att gillas. Tillräckligt duktig för att andra ska bli nöjda. Vad nu det ska vara bra för? Själv blev jag ju aldrig nöjd ändå. Och inte särskilt glad heller...

I exemplen ovan hade jag istället velat säga såhär tex:
"Traktorn verkar få min häst att känna sig osäker, bäst att vi går förbi den fler gånger så märker han nog att den inte är farlig."
"Åh, har du odlat den själv? Vad kul!"
"Det verkar som att min häst och den andra hästen vi provade släppa ihop med inte trivs med varandra. Synd, vi får hitta på en annan lösning då."
"Hoppsan, det var tokigt. Sånt som händer ibland."

Väldigt ofta när jag försöker förklara det här har folk svårt att förstå vad jag menar, känner sig kritiserade och går in i försvarsställning. Väldigt jobbigt. Jag förstår att det inte är något de tänker på. Jag gör det säkert också, omedvetet, jätteofta. Vi blir liksom det vi ser och växer upp i. 

Jag önskar att jag kunde omge mig av människor som inte dömde så ofta som jag upplever det idag. Och att jag själv kunde bli mindre dömande. Oavsett om man får en duktig- eller dåligstämpel på sig är det hemskt stressande tycker jag.
Kanske är det också det som är så fint med djur, att de inte dömer på samma sätt.

Jag får ofta höra att jag är överbeskyddande och nojig med min häst, och jag tror att det har till stor del att göra med att jag så gärna vill skydda henne från att bli bedömd. Hon är liksom den käraste och allra mest känsliga punkten hos mig och jag vill bara slippa höra allt som alla andra tycker om henne.

Jag tränar unghäst nere i Flen. Bäst om man slipper att folk tittar och tycker saker, så kan man bara känna efter i sig själv istället!

Kanske Syster Sols bästa text, med högst igenkänningsfaktor? Lyssna! :)