Den här vintern har, som så många
andra vintrar, mest handlat om att överleva. Hålla värmen, vattna
hästarna och se till att laga mat om dagarna. Streta på med nedböjt
huvud och försöka landa i det vi har. Varandra. Den mjuka snön. De
korta timmar det är ljust ute. Ett stall, en vattenkran och en hage.
En slags trygghet, om än lite klen och osäker.
Snön och isen börjar släppa sitt
hårda grepp om vårt nordland, på dagarna värmer solen även om
nätterna fortfarande är väldigt kalla. Månen vakar över oss och
allt vänder än en gång. Lättnaden är stor samtidigt som klumpen
i magen växer. Vart ska vi ta vägen nu? Ska vi fortsätta känna
oss oönskade överallt eller ska vi hitta lite trygghet till slut?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar