Vädret var fantastiskt och det var svårt att inte bli nostalgisk när Firouzeh skakade på sig och nöjt frustade när hon såg var vi hamnat. Det känns så tryggt att vara där på något vis. Det är vårt, trots att det är så sällan vi är där. Vårt territorium, vår kärlek, en liten oas som för inte alltför länge sedan var det enda i vår värld som spelade någon roll. Det var som en liten semester från verkligheten.
Själva hoppningen gick också bra. Åtminstone bra nog för att vara oss. Trots måttligt engagemang hoppade lilla F bra och galopperade nöjt fram till mig efter varje språng för att få sin belöning. Det värmer alltid mitt hjärta när hon liksom tyr sig till mig lite extra som hon gärna gör när vi är iväg hemifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar