Ensamhet

Jag har mått ganska dåligt under hösten, dels såklart för att vi inte har haft någonstans att bo och vara, dels för all lera och allt släpande av vatten och annat, men också - har jag kommit fram till - för att jag inte haft tid att vara ensam.
Erik har varit arbetslös så att vi har umgåtts hela tiden, dessutom har telefonen ringt dagarna i ända känns det som och jag har haft massor med jobb. Det är så klart roligt också, jag gillar att vara med Erik och jag gillar mitt jobb och mina kunder, det är jättekul att det händer något i företaget! Men ibland blir det så mycket...

Jag är van att spendera mycket tid ensam med hästarna och har gjort så sedan jag var liten. Jag har aldrig haft särskilt mycket jämnåriga vänner jag umgåtts med och det är väl på ett vis synd, men på ett vis helt ok.
I vårt samhälle premieras att en är social, har många vänner och bekanta och ständigt är uppkopplad för samtal med resten av världen. Om en, som jag, trivs bra med att vara ensam och inte alltid orkar finnas tillgänglig och umgås med någon är det lätt att känna sig lite utanför. Skämmas lite. Det har jag liksom alltid gjort. Svarat kompisar i telefonen att jag har ont i magen och känner mig sjuk, istället för att jag bara behöver lite eget space och tid att tänka.
Men långsamt börjar jag ändra mig i det. Jag försöker vara ärlig, framförallt med mig själv, och säga som det är. De senaste dagarna när jag har haft lite hemmatid med bara djuren har jag njutit till max! Fast att det har varit en del plugg och bokföring att göra så har det varit underbart! Och sen blir det roligare igen när andra vill höras och ses. Jag måste bara hinna ladda om ibland. Kanske oftare och längre tid än andra.
Dessutom känner jag mig mer kreativ när jag är ensam och det är också då jag samlar inspiration. Ensam (tillsammans med) med hästarna ute eller med min lilla kaninunge i knät i min vagn, med stearinljus tända och vedspisen.