Vill rymma och fly bort från allt.
Paniken tränger på i halsen och jag klarar inte att gå upprätt.
Allt jag ser är suddigt.
Och jag skakar av rädsla.
Men emellanåt.
Emellanåt kommer jag till insikt.
Faktiskt.
Så har jag aldrig känt förut, men plötsligt förstår jag.
Plötsligt tror jag på
att detta kan bli början på något nytt.
Jag känner mig som en människa.
Som att jag klarar av att stå upp och kämpa.
Och sedan faller jag.
Och faller.
Hulkar tills jag kräks.
Då är det tur att jag har en varm och lurvig rygg att sitta på.
Och gunga.
Och skrika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar