Datordöden

Just när jag kände mig pepp på att skriva massor av saker så dog min dator. Jag kunde bara inte få igång den. Och det har liksom inte funnits tid till att engagera sig i den förrän nu. Erik jobbade kvar i Borlänge och jag och hästarna bodde här på Brunnaborg utan dator, utan el och utan vatten. Lite kämpigt ett tag men också mysigt faktiskt.

Jag som nästan aldrig är mörkrädd blev det faktiskt lite grann där på natten, speciellt innan hästarna kommit och vi inte hade el. Konstigt det där, men bara att veta att man kan tända lampan så enkelt som genom att trycka på en knapp gör att jag blir mindre mörkrädd faktiskt. Men min rädsla förvånade mig lite, eftersom det är så sällan jag känner så. Annars brukar jag känna att mörker är mer som en omslutande trygghet.
Men i alla fall, när jag låg där i min säng och kände mig liten och inte riktigt kunde sova så var det någon som krafsade under vagnen. Ganska ordentligt. Faktiskt så att jag kände hur vagnen rörde sig.
Sedan pratade jag med Erik om det, och han svarade förvånat med frågan om jag trodde det var en människa. När jag svarade att jag så klart inte trodde det så sade han att då finns ju ingen anledning att vara orolig! Och det är ju sant. Så nu känns det bättre. Även fast jag inte vet så mycket mer om besökaren än att den har två lysande ögon i ljuset av pannlampan.

Nu har Erik äntligen flyttat hit, och vi har el, och datorn är åtminstone för tillfället återväckt. Hoppas att det håller. Vatten ska vi få, men det är lite väntetid på att de kommer och borrar ny brunn.

Brunnaborg dagstid, det är svårt att tänka sig mörkerrädsla då