Oj oj

Hösten blåser på oss så att vi nästan måste hålla i oss för att inte blåsa bort och grenar, grannens tak och hela träd blåser av. Som tur var är alla vi kvar på Brunnaborg, hästarna hittade en plats med lite lä åtminstone och jag körde upp flera skottkärror hö dit.
Men stackars äventyrslystna kaninen Malte har troligtvis fått något över sitt ena framben och och kom hoppandes efter mig på tre ben plötsligt när jag rullade de där skottkärrorna.
Det blev att åka till veterinären och efter röntgen konstaterades att han hade fått två sprickor i benet. Stackars lilla tappra Malte verkade inte nedstämd för det utan skuttar på i rallyfart både upp och ner från stolar och annat fast på tre ben. Ett bandage fick han i alla fall, men sköterskorna verkade inte så vana att plåstra om kaniner så det trillade av innan vi ens hann hem. Jag gjorde ett nytt och spjälade benet med gamla glasspinnar. Så nu ser han ut som Kapten Krok med sitt hängande framben.

Resekorgen :)

Spjälat ben

Jag kan inte låta bli att reflektera lite över hur folk ser på kaniner ändå. Folket på veterinärkliniken var jättesnälla, trevliga och hjälpsamma, men deras reaktion på hur Malte hade skadat sig och hur vi har honom var om än inget illa menad, men ganska klassisk. Dels blir folk hemskt förvånade att man har en liten kaninunge lös i trädgården, speciellt om man bara haft den i fem veckor. Och dels får man direkt frågan om var han sover, när man berättar att han inte ens har någon bur! Eftersom vi inte hade någon resebur eller koppel eller så heller när vi åkte in. Han är ju världens tamaste och snällaste och vem vill sitta i bur liksom? Och, jag menar, vem vill sova i bur när man kan välja soffan eller köksmattan istället? Eller under diskbänken! Självklart har han en korg att kissa i och vara i om han vill, men sover gör han gärna i någon klädhög eller i någons famn.