Är detta verkligen 2000-talet?

Fick igår höra den uttjatade och, som jag trodde, förlegade kommentaren att "min häst är en sån som du gärna får säga till på skarpen, det är bara bra om du dänger till henne ordentligt om hon inte sköter sig".
Jag blev lite ställd, men svarade att det sällan hjälper att bråka utan är bättre att vara lugn och trygg bara. Vet inte om det hjälpte direkt, hästägaren röt åt hästen flera gånger efter det ändå, men kanske att hon ändå skämdes lite?

Jag har svårt att förstå hur folk kan tro att hästar ofta jävlas och är beräknande. Varför skulle de vara/göra det liksom? Det är inget en direkt tjänar på. Jag upplever hästar som väldigt sociala och intelligenta och när de "bråkar" vid hantering/ridning så är det för att de inte förstår eller känner sig osäkra och rädda. Mot det hjälper inte bestraffning!

Hästfolk och vandringsleder

Vi har ett naturreservat nära oss med väldigt fina vandringsleder i som kommunen har gjort i ordning för allmänheten. Eller, snarare för en vald del av allmänheten. Exempelvis hästfolk är inte välkomna. De är så fruktansvärt emot hästfolk att de satt upp staket, arga skyltar och färister kring reservatet och lederna så att verkligen ingen ska kunna komma in.

Jag blir alldeles förstummad vid upptäckten. Varför i allsin dar är vi inte välkomna? Vad har vi gjort dem för ont? Hur kan man motivera det här när vi i Sverige har allemansrätten?

Att ryttare särskiljs från övriga som vill vistas i naturen är inget nytt, men jag förstår inte varför vi ska finna oss i den diskrimineringen.

”Det blir så lerigt av hästar” brukar det heta, men jag håller inte med. Varför skulle det bli mer lerigt av en häst än av en älg? Snarare tvärtom eftersom älgen är större, men älgar vill de minsann ha i skogen.

Att man rider klokt är för mig en självklarhet, jag vill inte heller att skogen ska trampas sönder. Att man rider lugnt och och inte gasar på med stora skodda hästar på blöt mark är självklart, även att man inte rider på samma ställe varje dag år ut och år in. Det ingår liksom i begreppet allemansrätt. Och gör man inte sådant så blir inte marken förstörd.

Jag tänker inte foga mig längre! Jag vill inte stå till svars för något som någon annan förstört, det har inte med mig och min häst att göra. Jag är trött på att som hästmänniska alltid vara diskriminerad överallt! Det är helt orimligt att förbjuda en hel (stor!) grupp av invånare att tillträda allmänna platser bara för att en liten skara har misskött sig!

Musikaliska Malte

Malte vill vara en del av vår lilla flock. Han är så himla social och charmar alla vi möter, och det blir en del. Han gillar nämligen inte att vara hemma själv utan följer hellre med om vi ska någonstans. Konstigt nog tycker han det är helt ok att åka bil, och att hoppa omkring på nya ställen är bland det bästa han vet! Så det är bara att vänja sig vid att ha honom med sig. Jag hoppas han inte blir alltför hörselskadad av att hoppa omkring när vi repar med bandet... Ljudet verkar nämligen inte störa honom alls utan han kikar gärna ned i tratten på saxofonen samtidigt som jag blåser. Tok-kaninen!

Luciadagen

Solen går ner så tidigt såhär års, men när den gör det på ett såhär vackert vis känns det mer okej. Även om december är en tung och mörk tid så känns den fin. Den är ju en del av kretsloppet. En del där mycket först får dö, för att sedan sluta i en stor fest när ljuset kommer åter och allt återföds.

Jag tänker mer och mer på naturens växlingar, och allt liv som existerar runt omkring oss. Den kraft som finns i naturen. I moder jord. Det känns som en trygghet för mig. Människan försöker bekämpa och övervinna naturen men så fort asfalten spricker så spirar det upp nytt grönt liv ur hålet.

Jag gillar inte att fira jul, men håller med om att det känns fint och rätt att fira när ljuset återvänder. Det är skönt att stanna upp och vara ledig ett litet tag mitt i mörkaste vintern och fira att ett nytt varv snart börjar. Antagligen har människor i alla tider firat detta.

Lite så tänker jag i år. Bojkotta konsumtionshelvetet julen och fira vintersolståndet. För det behöver man inte ha köttfest eller slå några rekord i konsumtion, det räcker med att stanna upp och andas. Finnas ett tag. Kanske göra en eld eller titta på stjärnorna.

En snöfri lucia

kan man ägna åt tex att mocka hagen. Tillsammans med sin solbadande häst som står och vilar bebismagen. Hur mysigt som helst! Faktiskt så gör det mig inget alls att snön försvann och dröjer lite, jag har så himla mycket att fixa med utomhus som går lättare så just nu.

Skogsdungen vi bor i är också helt ok fin att rida i, så jag och Firouzeh kryssar omkring i halsremmen och övar sidepass och att kliva upp på saker, som stenar och annat. Och hoppa stockar. Och göra tempoväxlingar. Lite ojämnt och lite grenar i vägen, men annars går det fint. Härligt med lite motivation igen!
Har också en del planer på bågskytte som dykt upp, så jag kanske borde inventera pilförrådet lite till kvällen...

Solnedgång

MysMalte

Norra Upplands mest bortskämda lilla kaninunge är lite trött. Men det är klart, man blir ju det av att åka med till stan två vändor, rejsa i omklädningsrummet på skroten, äta päron, tidningar och pizzakartonger, hålla koll på varje gång någon öppnar kylskåpsdörren och hoppa upp och ner från soffan och köksbordet. Och förstås extratvätta husse noga eftersom han hade rakat sig och använt nåt tokigt lödder. Speciellt när man har en spricka i ena frambenet och borde ta det lugnt egentligen.

Jag är så himla glad att jag tog hem den här lilla kaninen. Förstår egentligen inte varför jag inte skaffat kanin tidigare. Han är så rolig och söt och social. Det perfekta sällskapet. Möter mig alltid jätteglad när jag kommer hem och blir ännu gladare om han får följa med ut. Dessutom äter han bara samma mat som jag och hästarna.En riktig kompis! Jag tycker om honom typ hur mycket som helst. :)

Isolering till vattenbaljan

Jag fick ett ryck och gjorde äntligen slag i saken att göra en isolerad vattenbalja till hästarna. Det var ju dags nu med 10 minusgrader ute. Har egentligen tänkt på det sedan förra vintern, men bättre sent än aldrig. Använde en gammal spånskiva från skroten, överbliven isolering från vagnsbygget och lite plankstumpar. Bra att alltid spara överblivna bitar, kanske inte för korta, men sådär mittemellankorta i alla fall.
Jag gjorde helt enkelt en låda, fyllde med isolering och ställde i vattenbaljan. Sedan ställde jag den på en liten lastpall, tänker att det borde göra att det inte blir lika nedkylt underifrån. Blir spännande att se hur bra vattnet håller sig i nu.

Gullehästarna ville direkt provdricka. Eller snarare provstänka och leka med vattnet.... :)

Hästuppfostran och tillrättavisningar

Något jag tycker är tråkigt hos hästfolk är inställningen till tillrättavisningar och ev. bestraffningar av hästen. När man läser om människor som söker sig mot mer alternativa sätt att träna hästar återkommer en alltid till den frågan om hur en tillrättavisar hästen på ett schysst och rättvist sätt.
Den frågan är väldigt svår att besvara tycker jag, den som tvingas svara är inmålad i ett moraliskt dilemma på något vis. Den sekund du bestraffar hästen nedvärderas plötsligt den ömsesidiga kommunikation som annars premieras och hela idén om tvåvägskommunikation och om hästens åsikters värde ställs på spel.

Problemet med frågan är att den förutsätter att tillrättavisning och bestraffning måste förekomma i relationen mellan häst och människa. Eftersom att det tyvärr är den allmänna uppfattningen hos hästfolk.
Mitt svar på frågan skulle vara en motfråga; om du vill behandla hästen schysst och rättvist - varför då tillrättavisa eller bestraffa den?

Är det en reaktion från en signal från dig som hästen reagerat på, då använde du uppenbarligen fel signal. Ignorera hästens "felreaktion", prova ge signal igen och beröm då hästen uppträder som du vill.

Är det en reaktion på en signal från omvärlden som hästen reagerat på, varför behöver då du tillrättavisa? Det var ju inte något i er dialog som hästen reagerade på. Ingorera hästens "felreaktion" och börja prata om något annat så att den engagerar sig i er dialog istället.

Invändningen mot detta brukar vara att du inte bara kan ignorera att hästen sparkar dig eller springer över dig, men mitt svar är faktiskt att då står du på fel ställe vid fel tillfälle. En olycka kan givetvis hända, men att du viftar med armarna och kanske tjongar till en häst som är på väg att springa över dig så att den hejdar sig är inte en tillrättavisning utan en reflex för att inte göra illa dig. Det är inget du använder som pedagogiskt redskap för att lära hästen något.
Man bör även tänka lite före hästen och tex i situationer då hästen sannolikt kan bli rädd för något gå mellan hästen och den potentiellt "farliga saken", åtminstone i ett fall där man inte känner och har en relation till hästen. På så vis behöver du inte bestraffa eller tillrättavisa och heller inte riskera att göra illa dig. (Bestraffa aldrig en rädd häst!! Det spelar ingen roll om den är nära att springa över dig, ställ dig på rätt ställe, ta kontroll över situationen, men bestraffa för bövelen inte hästen!)


All forskning jag har läst, både på hästar, människor och andra djurslag, tyder på att bestraffning inte är något särskilt effektivt sätt att lära sig någonting på. Så varför använda det? Det skapar ju faktiskt ganska dålig stämning.

Mer snö!

Nu kommer väl snön på riktigt. Fast frågan är hur länge den tänker stanna, eftersom det är ganska mycket plusgrader. Men det blåser och snöar rejält i alla fall och bilar kör av vägen och folk blir utan ström.
Här har vi det ganska lugnt och skönt dock, det är fördelen med att bo inne i en liten skogsdunge. Hästarna tuggar hö och verkar nöjda, de står fortfarande hellre under en gran än i lösdriften och jag la täcke på min dräktiga lilla springare för säkerhets skull. Hon verkade inte direkt frysa men jag vill inte att hon ska bli stel. Och ska det snöa blötsnö hela natten är det bara bra om hon kan hålla sig torr.

Bus med finhästen

Jag tycker tyvärr att det är lite omotiverande att rida just nu. Det är mörkt, blött, lerigt och kallt och vi tvingas hålla oss på bilvägarna eftersom jag inte vågar riskera att det blir lerigt på de få skogsstigar som finns. Det märks lite grann på grannarna att det finns en konflikt mellan hästfolk och icke hästfolk. Synd!
Varken jag eller Firouzeh orkar skritta runt och hålla oss ur vägen för bilarna varenda dag, så idag blev det bara lite bus i trädgården. Som tur är var den lite frusen på ytan så den lilla gräsmatta som finns blev inte förstörd. Hon går lös och först busade vi lite från marken och sedan lite uppsuttet. Jag kände mig nämligen tvungen att sitta upp efter en stund för att få lite bättre koll då hon plötsligt drog en galopprepa iväg mot grannarna mitt under "arbetet". Lite mysigt ändå, för hon verkade så nöjd när hon kom tillbaka, men jag vill ju inte att grannarna ska gnälla på lösa hästar som far omkring...

Lösdriften är färdig!

Jippie! Det känns himla bra, och den är så fin så. Massor med härlig halm är det i den nu och jag försökte locka hästarna med hönät också, men hittills väljer de skogen istället. Kanske att jag skulle sova där själv istället då, blir lite sugen...
Det känns väldigt bra att skjulet finns nu ändå, speciellt om det ska bli snöstorm som det ryktas lite om. Hu, jag hoppas vädret tar det lugnt.

Så kom snön

Jag har haft lite panik över det senaste två dagarna, men efter att ha fått hem halm och lite mer foder och i alla fall plockat undan lite grejer på gården känns det helt ok nu. Det är ju vinter. Vi slipper leran och det blir ljusare. Det är ju ganska fint. :)
Men dagens snö är väldigt blöt, vi får väl se hur länge den ligger kvar.

Morgon

1a advent

Och hästarnas lösdrift är färdig! Till och med en lampa har de fått, som är ljusstyrd så den tänds när det mörknar. Toppen tycker jag.
Skjulet kanske inte är så vackert i andras ögon, det är ju byggt av en massa omaka plankor i olika färger som vi hittat här på gården, men jag tycker att det är bland det finaste jag sett! Det är ju rejält och stabilt och det känns så himla bra att hästarna kan gå in där om de vill och ha det torrt och vindskyddat. Bara halm att ligga på som saknas.

Vi tänkte ha lite invigning nu när det mörknat med lusernsmask och mineraler, men det hade inte hästarna lust med! De tittade förbi som snabbast med återvände sedan till sin favoritskogsdunge för tillfället eftersom det blåste mer eller mindre storm. Men där stod de nöjda och tuggade hö. Typiskt. Men nu har de en torr plats att ligga på imorn förmiddag i alla fall, om vädret lugnat sig då.

Stackars Malte

Vi tyckte lite synd om Malte med hans ben, så vi bestämde oss för att sova nere på golvet med honom. Det blev mycket uppskattat! I alla fall av Malte, Erik hävdar att han inte kunde sova så bra för att det var för hårt... Jag tycker att det var toppen i alla fall med en nöjd liten ninis som slickar en i pannan och sover på huvudkudden. :)

Oj oj

Hösten blåser på oss så att vi nästan måste hålla i oss för att inte blåsa bort och grenar, grannens tak och hela träd blåser av. Som tur var är alla vi kvar på Brunnaborg, hästarna hittade en plats med lite lä åtminstone och jag körde upp flera skottkärror hö dit.
Men stackars äventyrslystna kaninen Malte har troligtvis fått något över sitt ena framben och och kom hoppandes efter mig på tre ben plötsligt när jag rullade de där skottkärrorna.
Det blev att åka till veterinären och efter röntgen konstaterades att han hade fått två sprickor i benet. Stackars lilla tappra Malte verkade inte nedstämd för det utan skuttar på i rallyfart både upp och ner från stolar och annat fast på tre ben. Ett bandage fick han i alla fall, men sköterskorna verkade inte så vana att plåstra om kaniner så det trillade av innan vi ens hann hem. Jag gjorde ett nytt och spjälade benet med gamla glasspinnar. Så nu ser han ut som Kapten Krok med sitt hängande framben.

Resekorgen :)

Spjälat ben

Jag kan inte låta bli att reflektera lite över hur folk ser på kaniner ändå. Folket på veterinärkliniken var jättesnälla, trevliga och hjälpsamma, men deras reaktion på hur Malte hade skadat sig och hur vi har honom var om än inget illa menad, men ganska klassisk. Dels blir folk hemskt förvånade att man har en liten kaninunge lös i trädgården, speciellt om man bara haft den i fem veckor. Och dels får man direkt frågan om var han sover, när man berättar att han inte ens har någon bur! Eftersom vi inte hade någon resebur eller koppel eller så heller när vi åkte in. Han är ju världens tamaste och snällaste och vem vill sitta i bur liksom? Och, jag menar, vem vill sova i bur när man kan välja soffan eller köksmattan istället? Eller under diskbänken! Självklart har han en korg att kissa i och vara i om han vill, men sover gör han gärna i någon klädhög eller i någons famn.

Jag får lite ont i hjärtat

Hörde just på radion om hur rättegången mot några av Kallak-aktivisterna ska börja. Aktivisterna har protesterat mot den nya gruvan och anklagas för bland annat "förgripelse mot tjänsteman". Det känns så skevt att det är lite jobbigt att tänka på. Hur stora proportioner kan en "förgripelse mot tjänsteman" få ta i förhållande till förgripelsen på moder jord i och med ännu en gruva? Vilken domstol ska gruvbolagen ställas inför? Och när?

Det är alltid lite jobbigt att lyssna på radio tycker jag. Det är så mycket skevt som händer, och våra makthavare fattar så ofta helt tokiga beslut. Det känns så övermäktigt att rå på systemet och när jag tänker på det är jag faktiskt lite rädd för Domedagen. Finnbulvintern. Kommer det att räcka att leva på rotfrukter odlade under snön? Kan något (utom groddar, vilka snart tar slut) växa i evig vinter och utan solljus? Hjälp.

Elda! Och snart är skjulet klart...

Äntligen

Sol och fruset i marken! Åtminstone på ytan. Men tillräckligt för att jag och Firouzeh ska kunna utforska lite skogsvägar äntligen. Jag har inte vågat rida i den lilla skog som finns när det varit varmt och lerigt då det verkar lite klurigt med markägare och hästfolk här omkring och jag vill inte starta några bråk. Jag förstår att en inte vill ha sin skog sönderriden och respekterar det gärna. Men det verkar på grannarna som att det varit lite bråk kring sånt.

I alla fall så hittade vi en helt fantastisk väg idag! Längs med vattnet. Vilket vi fått höra av andra att det inte finns. Lite konstigt tycker jag. Men det var så fint att trampa omkring på mjuk mossa mellan träd och se Mälaren glänsa i solen. Lycka! Efter ett tag kom kanske förklaringen till varför grannarna tyckte det var omöjligt att ta sig fram, ganska branta bergknallar och klippor att klättra upp för. Tur att man har en terränggående häst. Hon är verkligen helt otrolig. Det var nästan så att jag trodde vi skulle gå omkull i en backe, men hon hävde sig upp, min lilla stridshäst. <3