Min mormor har blivit sjuk, och inlagd på sjukhus. Dessutom är hon gammal och har blivit dement. Det här har fått mig att fundera på sådant i samhället som jag annars inte grubblar så mycket på, helt enkelt för att jag inte brukar ha någon kontakt med det.
Jag är väldigt förtjust i min mormor. Hon har tagit mig med på bär- och svampplockning som liten, läst hur många sagor som helst, följt med och klappat hästarna och gjort hemliga bus i smyg när mamma och pappa inte varit hemma. En perfekt "partner in crime"!
Jag känner mig väldigt kluven inför det här med demensen. På ett vis tycker jag att det är fruktansvärt sorgligt, och på ett annat känner jag att det kanske inte är hela världen.
Min mormor själv verkar inte särskilt brydd, något jag verkligen beundrar henne för! Hon har valt att se på livet ur ett positivt perspektiv och pratar ofta om hur bra hon har det och hur mycket hon tycker om oss. Mina kusiner och kanske främst min morbror verkar inte längre ta sådant på allvar vilket gör mig fruktansvärt illa berörd. Oavsett hur min mormors verklighetsuppfattning skiljer sig från vår och oavsett hur bra hon minns världsliga ting som sin hemadress eller vilken dag det är så är ju hennes känslor lika riktiga som alla andras!
På dagarna verkar det som om hon klarar av sjukhusvistelsen ganska bra, förmodligen bättre än vad jag skulle ha gjort, tycker att det verkar fruktansvärt att ligga där bland en massa människor man inte känner och inte riktigt veta varför! Men ibland är hon väldigt ledsen och orolig, kanske främst om nätterna.
När jag har pratat med henne eller besökt henne så har jag tolkat all oro och sorg som en reaktion på att ingen längre lyssnar och tar henne på allvar. Jag vet väldigt lite om demens och hur det kan påverka människor men vad jag vet är hur andra människors inställning till min mormor förändrats. Jag förstår att hon känner sig orolig för vad som kommer att hända. När jag har besökt henne tillsammans med andra släktingar blir jag hemskt illa berörd av hur de talar till henne och även om henne över hennes huvud. Hela tiden tillrättavisar de henne och när hon undrar saker eller kommer med tokiga påståenden lugnar de henne inte utan kommer istället med spydiga kommentarer eller suckar och ignorerar det helt.
Min mormor är fortfarande en människa, hon har massor av känslor och förtjänar att bli behandlad med respekt! Hon har massor av minnen kvar och hon känner igen oss alla som personer. Det viktiga i ett samtal behöver inte vara den fakta de samtalande lägger fram utan hur de båda känner sig under och efter konversationen!
Jag känner ett stort obehag kring hur vårt samhälle är uppbyggt med att man stoppar in ungarna på dagis och de äldre på sjukhus eller vårdhem så de inte är i vägen för de arbetsföra medborgarna i deras vardag. Samtidigt känner jag mig maktlös, jag kan inte riktigt, utan att utplåna mig själv, ta hand om min mormor så som världen ser ut nu.
Jag blir ledsen över bemötandet man får på sjukhuset. Min mormor har problem med att äta, hon har ingen aptit när hon bara ligger ner hela dagarna. Jag tycker inte att det är så konstigt eftersom jag vet att hon är en väldigt aktiv person annars. Dessutom serverades när jag var där senast pasta vilket jag vet att hon aldrig har tyckt om! Det är ett sådant onödigt misstag tycker jag! Maten verkade jättefin och var trevligt serverad av en inte alls otrevlig sköterska, men varför har ingen tagit reda på vilken mat min mormor brukar äta om det nu är ett stort problem att hon inte har någon aptit?
Jag och Erik satt hos henne medan hon åt och hon åt all den färska salladen och även några makaroner faktiskt. Vi skrattade åt gamla minnen av när hon matade mig som liten och ibland fick truga lite om jag inte var på humör.
Sköterskan skakade med sträng min på huvudet när hon hämtade tallriken och gnällde om hur mycket som var kvar. Jag försökte säga att min mormor aldrig ätit pasta tidigare i sitt liv men hon verkade inte alls intresserad av att lyssna på det.
Jag tror att det är hur lite man intresserar sig för den individuella personens behov och intressen som skrämmer mig. Det blev plötsligt en ny dimension på det här med att man måste passa in i mallen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar