Prestationsångest

Jag och Firouzeh har aldrig varit några stjärnor på dressyrbanan. Vi har helt enkelt inte hållit på med så mycket sådant. Tävlingsdressyr intresserar oss inte alls och för mig blir det väldigt lätt en massa prestationsångest inblandat när man ska rida på bana.

I skogen är vi kungar! Vi kan ta oss över vilket kalhygge som helst och tränga igenom alla sorters tät skog. Vi hoppar bäckar och plumsar igenom vattenpölar. Vi kan rida långt, vi fixar all trafik (förutom att det är så tråkigt att alltid gå på höger sida..) och vi myser bägge av fikapauser och svampplockning. Det är sådant jag försöker påminna mig om när vi slängtravar omkring och försöker få till en endaste galoppfattning i hagen där vi övar dressyr.

Både jag och Firouzeh är ganska lata och tjuriga till vår natur och när det blir jobbigt eller svårt, som det lätt blir ibland när man försöker lära sig nya saker, så slår vi bägge helst ifrån oss. Det går dock bättre när man tänker positivt har jag märkt, och även om det ofta är svårt så har vi faktiskt kommit en liten bit på väg.

När Erik var här med kameran i helgen skulle han fota lite så att jag kunde titta på bilderna när vi kom hem så kröp självklart prestationsångesten fram. Det vore så roligt med några bra bilder... Tyvärr blev det inte alls många bra bilder, så klart, men det är alltid nyttigt att se sig själv och kanske hitta något konstruktivt att tänka på och förbättra.

Vi tänker inte ge upp! Vi ska ta mig tusan lära oss knepen. Min lilla lurvboll och jag.

Det blir ju förstås extra tufft i alla djup snö...

Jag och Falanghina övar trav :)