Jag var ju säker på att vi behövde
tuffa till oss och vara bestämda och rida dressyr med bett och stöd
på tygeln och så vidare. Mest för att jag tänkte att det skulle
vara bra för vår kommunikation och bra rent fysiskt för Firouzeh.
Hon var ju dock av en lite annan åsikt och tjurade som tusan över
träningen. Efter att har varit ledsen och uppgiven och sur och arg
och allt annat man gärna går igenom innan man sansar sig så insåg
jag att jag kanske valt fel metod för stunden helt enkelt. Så vi
plockade av tränset igen och provade det helt enkelt. Det gick
mycket bättre genast!
Kanske för att jag verkligen måste
skärpa mig och göra rätt för att något ska hända, och för att
jag inte kan störa hennes balans lika illa om jag inte hänger hit
och dit i tyglarna. Jag vet inte. Men jag vet att om min lilla
lurvboll är nöjd så är jag, vi lägger tränset på hyllan ännu
ett litet tag. Det får vara så. Viktigast är att vi är vänner!
Härligt det ser ut!
SvaraRadera